Blogg,  Djur,  foto

Ur Colas perspektiv

Hej. Jag har varit jättestressad. Det hela började nog redan i våras. Först fick jag byta hage för min dräktiga hagkompis började bli farligt ”tjockhetsilsken”.
Fick en ny bästis. Allt bra. Vi blev tajta. Men efter ett par månader byttes hon ut mot en shettis av nån anledning som jag inte begrep. Det hade nåt att göra med magert bete.
Så småningom accepterade jag det där lilla krypet – vad gör man?
Den 1 oktober flyttar vi in i vinterhagen ihop och äter t.o.m. ur samma matlåda ibland!
Våra människor packar små portioner uppvägt hö i nät varje dag och däremellan bara halm. Min människa säger att jag inte klarar ”fri tillgång” eftersom jag tror att man måste stå och äta 24/7 då… Ja? Och?
En dag kommer det massor med stora maskiner som grejar på gården och väsnas massor! Men det värsta är nog att mina ”riktiga” hästkompisar i hagen mittemot, FÖRSVINNER i samma veva! Där kör maskiner istället! Jag är säker på att de är döda allihop. Bara jag och minihästen kvar.
Jag skriker och springer fram och tillbaks hela dagen. På kvällen kommer hästpolarna i hagen mittemot tillbaks, de ÄR inte döda! Men min stress går liksom inte över ändå.
En vecka senare flyttar minihästen och även min svarta vän i hagen mittemot. Borta!! För alltid, tror jag.
Jag får nu gå alldeles ensam. Stressad och med en brunst som aldrig går över. Efter nästan tre veckor, kommer det nya maskiner. De väsnas jättehögt och kör omkring i skogen precis där hagen tar slut. Och jag har ingen stor hage. Är rädd att de ska ta sig in… Sedan kommer det en NY liten minihäst som de presenterar för mig. Jag vill inte!!! Jag orkar inte mer!!! Matte beställer örter som ska vara lugnande mot stress. Jag dödar inte minihästen, jag bara skrämmer den. Hotar. Sparkar i luften. Men den försvinner inte. Jag känner mig lessen. Jag trampar av mig en sko.

Efter tre dagar med denna varelse bestäms det.

Min människa kommer till stallet på morgonen. Detta var igår. Hämtar mig i hagen och släpper in mig i hagen mittemot istället. Till mina ”gamla” kompisar. Jag blir helt lugn med en gång. Hälsar odramatiskt på ”Lillan” nos mot nos, vandrar iväg och luktar lite på marken, ”Roy” slår följe. Sedan ställer vi oss vid foderbordet och äter. Där står vi fortfarande. Matte säger att jag kommer att vara tjock som en tunna till sommaren – men jag är lycklig. Och lugn! Jag behöver inga örter mot stress längre. Jag är heeelt lugn! ❤❤❤❤

Mattes kommentar: Nej, det är inte värt det. Att en häst får gå ensam och otrivas gör att hålla vikten. Eller bli stressad över ständigt byte av sällskap – som dessutom inte alltid gillats heller. Att vara tjock är ju inte alls bra, men om man absolut måste välja, så hellre tjock och lycklig, än smal och stressad/olycklig. Så är det.

En kommentar

Lämna ett svar till Berit Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.