Blogg,  Djur,  foto

Gnägglisa i spökskogen

Hon är så söt när hon gnäggar högt och ljudligt när jag visslar på henne i hagen. (Hon måste tro att vissling är mitt sätt att gnägga! 🙂 ) Sedan kommer hon glatt springande – men hugger efter Roy om han försöker tränga sig före. Hon har ensamrätt på mig.
När jag sadlat henne och min vana trogen stryker henne mellan frambenen, så undrar jag vad i jösse namn hon fått för jättestor ”muskel” där!!??
2015-08-18-3267
2015-08-18-3263
Den är alldels mjuk och ömmar inte och är bara allmänt jättekonstig. Kan det vara så att hon blivit stucken/biten av något som hon är överkänslig emot? Eller vad?
Vi rider i alla fall iväg och hon är pigg och glad och jag anar en början till ny brunstperiod igen. När vi kommer i en glad galopp uppför den mjuka skogsvägen, så är det plötsligt ett spöke inne bland de täta smågranarna längs vägkanten! Tvärstopp och studs på stället, springa åt sidan – oj vägen tog slut – springa bakåt istället, va, matte vill något? Så får jag hejdat hysterin och vi kan fortsätta. Men jag kan faktiskt också höra spöket. Det är ett högljutt hasande och frasande där bland buskarna och om DET är en fågel, så vill jag inte veta hur den ser ut! Ett rådjur skulle väl bara hoppat iväg och försvunnit, så jag vet inte… Gris??
På banvallen hemåt, så blir det lite jobb i trav och samlad galopp. Mycket med olika tempo och halt och galopp och skritt och halt och trav osv osv.
Så ska vi göra en vändning på framdelen. ”Jag kan, matte!” Lillstrumpa snor runt det fortaste hon kan. Vi gör en ny halt en stund senare och ska vända åt andra hållet. Precis samma sak där. Efter ytterligare lite ridning gör vi halt och ryggar. Nästa gång vi gör halt, en stund senare, så är det: ”Jag vet, jag vet!!!” och hon börjar springa baklänges. Men jag vill att hon står still och sitter emot ryggningsförsöket. ”Aha, vi ska galoppera!? Jag kan!!”
Då brister det. Jag börjar fnittra helt hysteriskt.
Hon är så rolig, min lilla häst. Jag kan riktigt se alla upphetsade glada utropstecken över hennes spetsade öron och viftande man. Så ivrig att vara till lags att hon helt glömmer att lyssna ibland.
Men sedan blir det riktigt bra ändå.
När vi kommer hem, så tar vi några varv i en dammig paddock. Springer över en bom i bägge varv på volten, både i trav och galopp och hoppar det lilla däckhindret i bägge varv.
Och nu hoppas jag bara att svullnaden har krympt i morgon…

2 kommentarer

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.