Blogg,  Djur,  foto

Hej hopp i sommarsolen

Idag känns det som sommar för första gången i år. Så där på riktigt! Jag tar en promenad med kameran hemomkring innan jag åker ner till stallet.

DSC_0130DSC_0116DSC_0111DSC_0114DSC_0150

DSC_0105

DSC_0108

Hästarna ligger och sover i hagen och ser mer döda än levande ut, men Cola viftar i alla fall på ena örat när hon hör min bil och sedan reser hon sig mödosamt upp och kommer mig till mötes.
Det får bli en kortis idag. Jag har tidigare släpat bort en ungbjörk och lagt över vägen på ett ställe. Tänkte att man kunde hoppa över den på vägen hem. Men jag hittade inget att lägga den över, mer än en halv murken stock, så det blev väldigt ynkligt. Men okej, man kan ju skutta högt över om man vill! 🙂
Vi traskar iväg. När det nya ”hindret” tornar upp sig framför oss, (jag vill visa vad det är meningen att vi ska hoppa på hemvägen), så blir hon stel som en pinne och halsen står rakt upp. DETTA kan man då rakt inte passera!!! Det har definitivt aldrig legat där förut!
Men vi passerar ju ändå, vänder om, hon får kliva över det osv. Sedan är det okej.
Men trots värmen, så anser Cola sedan att nästan samtliga stenar och eventuellt även ljusa träbitar är väldigt farliga idag. Även om vi passerat dem varje dag innan. När jag propsar att vi ska galoppera uppför hela den lilla backen (som vi alltid brukar) så blir hon väldigt skärrad, eftersom de ljusa stenarna som ligger vid kanten är extra ondsinta idag. Efteråt får hon fram en upprörd, torr harkling och hon sätter nästan i halsen när hon ska svälja. Sedan går det bättre på hemväg längs banvallen, där hon får jobba lite i form.

Sedan ska vi alltså hoppa! (Jag får upp mobilen och filmar, så det är därför det inte är så lätt att driva på samtidigt. :-))
Här kommer då anridningen på det fasansfulla björkhindret, som ni skymtar mot slutet!

När vi kommer tillbaks till stallet, så får det bli ett hopp i paddocken istället. På ett ”riktigt” hinder. Jag har ordnat till det hinder som vi tidigare hoppat när ena änden låg ner.

2015-06-26-3010

Det är fortfarande ett litet hinder, men nu känns det mera som på riktigt än innan. Jag rider an. Det är nu jag blir medveten om hur otroligt känslig hon är för min tveksamhet! För jag är ju görmesig när det väl kommer till kritan. Trots att jag tycker att jag rider rakt på hindret, så är jag den första att erkänna efteråt, att jag först blir aningens, aningens osäker när Lillstrumpa verkar dra åt ena sidan till och när vi kommer nära, så tycker jag plötsligt att hindret ser mycket större ut nu än när halva låg ner… Och så stannar vi lite försynt framför hindret. Absolut inte hennes fel! Då går vi över i andra varvet och rider an från det hållet. Samma sak och enbart mitt fel.
Nu är det dags att bli arg på sig själv! Jag påminner mig om att jag i alla fall hoppat en och tio förr i tiden. Om jag kom till omhoppning. Så även om det var längesen, så finns det ingen anledning att mesa sig för detta!!! Vad kan det vara? Max femtio cm. Jädra tramsande! Högervarv igen och efter svängen så fattar jag galopp och trycker på och smackar lite och tänker helt enkelt JAPP!!! Och Lillstrumpa hoppar så högt och fint som jag vet att hon kan! 🙂

När vi sedan vandrar ner till hagen, så möter vi ett rådjur runt kröken. Vi står öga mot öga med det, bara två meter ifrån! ”Titta, så fiiin!” säger jag och Lillstrumpa reser upp huvudet och tittar. Hon gör en ansats till att börja backa/fly, men just då kommer rådjuret på att det är nog han som ska göra det, så han vänder på en femöring och försvinner in i skogen.
Nere i hagen blir det gräsrullning och svansviftning mot alla insekter. Måste få tag i ett flugtäcke som hon kan ha.
DSC_0143DSC_0141

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.