Blandat,  Blogg,  Djur

Hendrix, Pratchett, Matisse…

Idag när jag öppnade verandadörren för att gå ut för att sätta mig och äta en sen frukost, så noterade jag två saker.
Den ena var att det inte längre var en och annan stackmyra utanför och på tröskeln, på väg in. Till mig. Nej nu var istället tröskeln alldeles proppfull av myror! De trampade på varandra och ramlade ner mellan springor i altangolvet i sin iver att komma in. Ja de kan troligen komma in ändå, utan att jag öppnar, eftersom det är en liten liten springa undertill, men det är ju alltid trevligt och så mycket lättare om någon öppnar dörren!
Den andra var att man kunde känna i värmen som slog emot en att det började bli sensommar nu. Ja dels kunde man ju se det på alla små blomblad från linden som täckte verandagolvet och på att penséerna står och skriker att snälla snälla ta och släng oss på komposten! Men man kunde faktiskt känna det i själva värmen också. Det var inte den där stickande fläckvisa värmen från en majdag, där man fryser i skuggan och svettas i solskenet. Det var inte heller den där unga hettan från en försommardag i juni. Nej, det här var en mogen värme. Kompakt och mogen och helt omslutande. Det var precis som att kliva in i en bakugn där temperaturen fått exakt rätt effekt för att göra tjocka limpor genombakta utan att bränna dem på ytan. Man går ut, man sätter sig och sedan orkar man inte göra så mycket mer och den fuktiga värmen framkallar omedelbart rännilar av svett precis överallt.
Utan någon anledning alls, så kommer jag att tänka på dokumentären om Jimi Hendrix som var i går kväll på TV. Den innehöll många bra saker, men ett citat gillade jag bäst: You need to use fantasy to elucidate reality.
Jag vet egentligen inte varför, men det talar till mig på något vis. Att man behöver fantasi för att komma underfund med verkligheten. Någon som behärskar den konsten till fullo är Terry Pratchett med sin Discworld serie. En annan sorts verklighet. En annan sorts, av allting… t ex hans underbara beskrivning av olika tillstånd av nykterhet. (Min egen översättning här:) ”Är det ’berusad’ eller ’nykter’ som indikerar frånvaro av något? I ’Discworld’ kan man bli ’knurd’, vilket innebär att vara lika långt ifrån att vara nykter som berusad är – fast åt andra hållet. Men här på jorden finns det inget sådant.”
”…Och det är ett fruktansvärt tillstånd, jämförbart med den svåraste depression. Härav den stora ångesten hos Kapten Vimes i ’Guards Guards’ som behöver ett par rejäla drinkar enbart för att bli nykter.”

Med alla dessa myror omkring mig och med fantasin flödande och dessutom så mycket naturlig solenergi så kan man tro att det är liv och rörelse här. Men det är inte mycket som rör på sig här inte…
Maestro ligger på verandagolvet på en fläck där lavendeln kastar lite skugga. Jag frågar honom om han inte har sett Matisse? Jag börjar bli lite orolig för honom för han har inte visat sig sedan i fredags kväll och idag är det söndag. Maestro knorrar lite till svar. Eller knorrar… ja jag vet inte, men han pratar på det sättet. Han kan prata långa haranger, både lite tyst med stängd mun och väldigt tydligt och uppmanande med öppen mun och artikulationer. Men han vet inte var Matisse är.

Rätt som det var, så kommer han släntrande. Tvååringen som varit borta över sin födelsedag och mer därtill! Nonchalant som den diva han är, så kommer han upp för trappan till verandan, tänker först komma fram till mig men får syn på Maestro. Han går mot honom – inte fram till honom, utan när han är framme så fortsätter han helt sonika genom att kliva rakt på och över honom, i utstuderad nonchalans. Detta retar förstås Maestro, vilket också var meningen, och snart ligger de där omslingrade och sparkar på varandras magar, biter varandra i ansiktet och kramar om varandra. Snart har det övergått i slickningar och Matisse blundar och njuter med halvöppen mun medan Maestro slickar hans hjässa. Men så kan han bara inte låta bli, utan rätt som det är så gör han en ful min åt honom, vilket resulterar i lite mera däng från Maestro, denna gång lite hårdare så Matisse flyr fältet ett par tre fyra sekunder. Hårtussar yr. Men så rätt som det är, så är han där igen och nu ligger de och kramas så det står härliga till.

Sådär är de jämt! De älskar verkligen varandra, men Matisse lite mer. På det viset att Maestro visserligen tycker om den lille krabaten, men tycker det är rätt skönt att få vara själv nån gång ibland. Matisse däremot, är otroligt intensiv i sin kärlek. Han k-a-n b-a-r-a i-n-t-e låta Maestro vara ifred! Och när gulligullet blir lite för mycket även för honom, jag då måste han reta honom. Mucka lite. Trots att han VET att han är helt chanslös mot Maestro i en fight om det verkligen gäller, så kan han inte låta bli.
Jag går in efter en påtår och när jag kommer ut igen är båda katterna borta.

En kommentar

  • Shirouz

    Jag *måste* ju läsa Pratchett på engelska, det förstår ju jag! Berättelsen om Vimes som du skriver om är helt i min smak, jag älskar sådan logik! Och, jag gillar uttalande från Hendrix, det tror jag på också.
    Tänk så härligt med, att Matisse och Maestro har blivit så bundis, jag ler här och Styre är säkert lite smått avundsjuk för jag tror att han någonstans skulle vilja vara så bundis med Asta också. Men Asta har sitt sätt och är en ”självkatt” tror jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.