Blandat,  Blogg,  Djur,  Humor

Televinken?

Jag hade precis satt mig tillrätta med middagen som mitt hembiträde Inga hade tillagat, när Matisse påkallade min uppmärksamhet genom att sätta sig på fönsterblecket utanför fönstret och vinka. Jag vinkade vänligt tillbaka, men det uppskattades inte av någon anledning. Han höjde tassen igen, denna gång med något mera hotfull schvung, och glodde stint på mig genom rutan.
Han har en osviklig tajming när det gäller att vilja komma in: När man sätter sig vid middagsbordet eller när man sjunker ner i TV-soffan. Då dyker han upp som Televinken och sitter där och vinkar och kastar menande blickar åt dörren till.
Det finns bara en sak att göra: Öppna dörren.
Så svansar han in, glad i hågen. När jag säger ”Heeej, Tissen!”, med det där fåniga ljusa tonfallet man får, så kråmar han sig med hela kroppen av välbehag och stannar upp för att ta emot en klapp också. Sedan beger han sig till matskålen. När han väl konstaterat att det ligger torrfoder i den, precis som innan han gick ut, och fisklukten kommer någonstans från trakterna kring min tallrik, så måste han ju naturligtvis undersöka det närmare.
”Gå ner! Gå NER!!” säger jag då. Basröst den här gången. Matisse suckar och fortsätter då vidare till fönstret. Sitt fönster; det ovanför elementet i köket. Där ångar det så varmt att man kan bli illamående för mindre. Med andra ord: perfekt viloplats för en katt. Men nu ska det väl snart bli såpass väder ute att man kan stänga av värmen…

När jag tagit ett par tuggor av min middag, så är det dags för katt nummer två utanför rutan. Han vinkar dock inte. En tungviktare som han, skulle antagligen tappa balansen om han använde den ena tassen till att vinka med. Men han stirrar.

Det är en blick du känner, även om du nyss satt och koncentrerade dig på att få upp en bit potatis och en bit fisk på gaffeln samtidigt. Matisse vänder på huvudet och stirrar tillbaka. Sedan ger han mig en menande blick.
Jag försöker äta en stund till, men då hoppar Matisse – räddaren i nöden – ner på golvet och springer ut till halldörren och piper sitt lilla pip (som han säkert tror är manligt). Jag suckar, hasar ut stolen en bit, reser mig och går för att öppna. In väller Maestro, Matisse gör en helomvändning och springer före in i köket och när jag kommer dit, så står han naturligtvis och provsmakar min fisk!

2 kommentarer

  • Snigel

    Hahaha! Det kallas teamwork! Klart han skulle smaka på fisken, hade du väntat dig annat? (Jag brukar bära med mig tallriken i såna situationer…) Så bra att de verkar trivas tillsammans!

  • Shirouz

    Jag ler här, visst är det så, de blickarna går inte att ignorera 🙂 När jag kom till slutet där Matisse provsmakar fisken så kände jag att det där har jag varit med om också, varvid jag vände mig om och blängde på Styre. Men mina blickar går tydligen bra att ignorera om man är katt 😉

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.