Blandat,  Blogg,  Djur,  foto

Dränglivet

Det är mycket man kan lära sig av att arbeta som stalldräng/alltiallo.
Ett: Allt hö som man släpar ut i vinterhagen äts inte upp. Det blir alltid några strån kvar efter varje måltid som trampas omkring i eller ner i snön.
Två: Hästar går inte gärna längre än nödvändigt från matplatsen när de behöver ”lätta på trycket”. Detta innebär att när snön har smält och våren kommer och man gärna vill se gräset spira sådär vackert – vad ser man? Jo, en hage täckt med ett hårt packat lager med torkad hästskit och ovanpå, delvis fasttrampat, en massa överblivet hö. Detta skall krattas bort. Nåväl, de löst liggande höstråna går ju lätt att kratta bort. Sedan kommer man till lagret med stelnad, bränd hästgödsel blandat med knagglig jord där höstrån sitter fast. Inte ens maskrosor har lyckats tränga upp igenom detta lager och efter några timmars krattande och skrapande på de cirka 100 kvadratmetrarna som är värst utsatta, så har man ändå inte kommit igenom bottenlagret, som låter som mycket hård papp när man bankar på det. Men armarna har fått nog. (Min tennisarm är MYCKET bättre nu, efter flitig träning av rörelser jag fått av naprapaten, men det gäller ju att inte skaffa sig en ny. Tennisarm.) Jo, visst, hästgödsel är bra för växtligheten, men det ska nog inte ligga som ett hårt lock ovanpå då… Min tid som stalldräng går mot sitt slut – jag är nu inne på min sista månad – och förutom all snöskottning denna vinter, så har allt varit toppen! Skötsel av hästar och stall, stängsling/lagning av stängsel, lagning av skottkärra à la egen uppfinning, städning av stugor (det är en gästranch med stuguthyrning), oljning av utemöbler, fönsterputsning, mm. En hel del ridning har det ju också blivit. Förutom ”min” käre Pompe så har jag även ridit Crut, arabhingsten, ibland.
För dem som inte vet så mycket om hästar, kan jag säga att det är ungefär som att växla mellan traktor och Ferrari. Båda har sina fördelar faktiskt. 🙂 Men allra första gången jag kom upp på Crut, en dag förra sommaren, så kändes det lite som att balansera på en tunn planka, jämfört med Pompe med westernsadeln på! Jag var övertygad om att jag omedelbart skulle glida av åt vänster om han svängde åt höger eller tvärtom. Men det gick bra, efter ett par missar i början med att hitta bromsen. Hiiii, vad det gick undan! Det var till att huka sig för alla nedhängade grenar vi passerade och skicka förhoppningsfulla tankar till den branta backe som skulle komma så småningom. På toppen av den blev det lättare att få stopp. Men det är klart; han måste ju testa mig lite också. Vi känner ju inte varandra sådär väldigt bra ännu. De senaste två gångerna har han prövat med att agera fastvuxen på gårdsplanen när vi ska iväg. Han tänkte väl att han skulle få gå tillbaks till hagen och äta gräs istället då. Där satt jag och bankade med hälarna och smackade och hade mig och kände mig väldigt, väldigt fånig. Men när jag väl lyckats övertyga honom om att vi faktiskt skulle iväg, så gick det ju bra sedan. Med Pompe går det ju sakta mest hela tiden. (När han inte skräms av trastar, älgar, duvor, joggare, plastskynken eller andra konstigheter.) Och då kan man ju passa på att sitta och njuta av naturen och bara ha det bra… 🙂

Nu stundar snart turridning. Dvs jag och Crut ska bege oss ut med små grupper av människor som bokat en eller ett par timmars turridning. Det är lite nytt för mig, för det innebär ju ett visst ansvar för dessa människors välbefinnande på hästryggen också! De som bokat plats de närmaste två gångerna, säger sig kunna rida – vilket man får lita på, men inte överskatta – och det innebär att de även förväntar sig lite galopp i markerna. Men det kommer även folk ibland som aldrig suttit på en häst förut och då handlar det för det mesta om en liten runda i enbart skritt.
Så går vi i väntans tider också, alla vi som vistas i stallet. En av de inhyrda hästarna väntar smått och hon skulle ha nedkommit i förrgår! Istället står hon bredbent i ett hörn i hagen och ser tjock, trött och småsur ut. Undra på det. Jag vet väl hur det är, jag gick själv 14 dagar över tiden… Vi hoppas i alla fall att allt går bra och att det snart springer omkring ett litet föl på Örnatorpet också!

Nu har ju äntligen sommarvärmen kommit hit också, hur länge den nu stannar. Det gäller att passa på att njuta! Har just kommit in från en stund i min Baden-Baden, som blivit ihopsydd efter Matisse massaker i vintras. Igår skrapade jag bort gammal färg – hårt sittande sådan – från ett gammalt trädgårdsbord och Matisse hjälpte till genom att sitta på min nacke och instruera. Jag tyckte inte riktigt att det hjälpte, men… Sedan hängde vi tvätt. Matisse visade hur man klättrar i lakan och vad man kan göra med ett gäng klädnypor. Jag ska snart ge mig ut igen o klippa gräs o rensa lite i rabatten o funderar starkt på att låta Matisse vara inne då. Han har inte riktigt samma uppfattning som jag om vad som ska rensas bort och inte.


Vi tog även en promenad ner till sjön för ett tag sedan, Matisse och jag. En mycket spännande upplevelse för honom. Han hade aldrig sett så mycket vatten på en gång förut och dessutom fanns det en båt som han funderade på att använda… Bilder finns här, för den som är intresserad. 🙂

En kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.