Blandat,  Blogg,  foto

Vemodig, men absolut inte ledsen

I’m major in love but in all minor key…
Det är bara en lösryckt mening ur en Aerosmith låt, men av någon anledning sa det så mycket till mig. En perfekt beskrivning av mitt inre. Ja, om man då översätter ”love” till en mera allmän kärlek, till allt som hör till livet.
Livet självt, naturupplevelser, djur, färger, tavlor, musik, skrivna texter och naturligtvis människor, fast inte i främsta rummet. Jag kan inte förklara det ens för mig själv, men allt som har med starka känslor att göra har alltid varit förknippade med ett slags vemod i mig. Finns det verkligen någon annan som upplever detta; som vet vad jag talar om?
Det kan vara den mest perfekta dag, fylld av solsken och bad och ridning och vacker natur och kanske som avslutning, ett glas vin i glada vänners lag. Men vid hemkomsten, när man omedvetet summerar dagens upplevelser, så kommer vemodet över mig. Det är som att lyssna till Pink Floyd om och om igen, om det nu är någon som blir klokare av DET!?
Att stå vid kanten av en tjärn och titta ut över det spegelblanka vattnet en stilla sommarkväll – vemod.
När skymningen sakta faller och tystnaden tar över dagen och förvandlar den till ett vackert skugglandskap – vemod.
Minnen av svunna tider – alltid vemod. Kanske lite mera förståeligt.
En skogspromenad, när det doftar av multnande löv, jord, fuktigt gräs. Ett rådjur som tvärvänder i skogsbrynet och flyr in bland träden igen. Att bli förunnad att se forsärlans bo i en bergsskreva ovanför vattnet, med ungarna hungrigt sträckande på halsarna när mamman kommer med näbben full. Alltid samma vemod – förknippad med fullkomlig lycka och kärlek.

Har engelsmännen med sitt mycket rikare ordförråd, något bra ord för vemod? Being pensive? Kan det verkligen jämföras? Är det bara här i Norden som vi kan känna vemod? Men vad kommer det sig i så fall? Kan det verkligen ha med årstider och ljus att göra? För det ska ju inte likställas med svårmod. Man kan vara tillfreds med livet och skratta hysteriskt åt sjuka skämt och vara fnittrigt barnslig och använda sig av bitande ironi över sånt som irriterar/upprör, men som man finner bättre att skämta om, eftersom man ändå inte kan göra nåt åt det. Vemod är något annat. Det hör ihop med lycka.
Kan inte en engelsman känna vemod när han ser ut över den där tjärnen och drar in skogsdoften i sina lungor?
Jag läste någonstans: ”Livet mäts inte i antalet andetag, utan i antalet ögonblick som får oss att tappa andan.”

Jaha, så här djupsinnig kan man bli ibland. Och ändå – redo för skratt när som helst. Men just nu, strax innan korsordet ska få sig en omgång i sängen, kände jag för att vara lite djupsinnig!

”Upp stiga orden, orden tanken står.
Ord utan tanke, aldrig himlen når.”
(Shakespeare)

© Foto Laila Norman

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.