Idag är det fem plusgrader och regn och riktigt äckligt väder så det blir lite häng i hagen med pälsklingen istället. När jag kommer med skottkärran, kommer hon traskande för att hälsa och vi står och pussas och andas på varandra en stund. Sedan inspekterar hon innehållet som fylls på i kärran när jag mockar.
Efter att jag fyllt på ny halm och vatten, serveras det mineralsoppa. (I hennes hus. Stackars Soni får stå ute i regnet!)
När maten är slut, kommer hon fram och trycker pannan mot mig, torkar sig sedan om munnen på mina kläder, samt buffar lite i största allmänhet. Vad gör väl det att jag blir alldeles grönkletig och ska åka till affären sen? 😄😍❤❤
Igår kväll var fullmånen helt otrolig och det stod dessutom i ett fotomässigt mycket bättre läge än vad den brukar. Detta gjorde att jag helt enkelt var tvungen att snabbt ta några bilder när jag kom hem. Med mobilen tyvärr, för jag vågade inte chansa på att inte något litet moln skulle dyka upp om jag sprang in efter systemkameran.
Jag körde femti meter extra innan jag stannade, för att få en bra fotovinkel. Katterna, som alltid möter min bil vid brevlådorna, blev oroliga. De cirkulerade runt bilen och undrade hur de skulle få hem matte, som uppenbarligen kört helt vilse! 😂🤣
Idag strålar en klargul sol från en knallblå himmel precis hela dagen och jag jobbar till 16.
Den lyser fortfarande när jag hämtar Cola i hagen, men har gömt sig bakom grantopparna när vi kommer upp till stallet. Och SÅ stor hage är det inte!
Vi skyndar oss för att hinna med en kort tur innan mörkret börjar falla. Efter att ha fastnat på vägen längs Cruts hage, (”Matte jag måste kissa!” ”Matte jag kan inte gå, för mina bakben är två meter isär!” ”Matte jag sitter fast! Jag har blivit förlamad!”) så går vi så småningom först upp genom bokskogen och sedan rider vi runt Fällesåsen och avslutar med en galopp längs banvallen. ❤
Och efter sårtvätt, hinkmat, hovvård, täckespåtagning, höpackning, tvätt och påfyllning av vattenkar, upphängning av ena hönätet ute i hagen (”Matte, jag väntar här runt hörnet tills den där vattenslangen i baljan slutat spruta…”) mockning av ligghall och omgivning plus påfyllning av halm, så kunde då matten åka hem vid 20.00…
Eftersom lunchrasten på jobbet är 11.30 så är det inte helt fel med något litet ätbart då. 🙄😛 🥞🍜🥙🥘🍞🍔🍟🍖🍗
Idag skiner visserligen solen, men det blåser som attan i byvindarna. Får information om att de nedblåsta träden (från förra stormen) uppe vid Fällesåsen, har kapats idag, så nu kan man passera där igen. Hurra!
Colahästen känns pigg och glad i humöret, men det är fortfarande lite si och så med bakdelen. 😕 Men hon får bestämma tempot och det blir i varje fall en galopp på slät mark, plus lite trav. Hon satsar friskt i uppförsbacken vid Århult, men ”tröttnar” snabbt och bryter av. Dvs, hon verkar inte trött i ordets rätta bemärkelse, men det känns förmodligen inte riktigt bra i höften när hon får ta i.
Men på det stora hela har vi en mysig tur ihop.
Det är tredje dagen på kuren, denna omgången med hennes örter. Det är inte ren boswellia den här gången, utan en blandning som även innehåller schisandra och anis och nåt mer. Hoppas den hjälper henne.
Jag hoppas och tror att vi inte behöver åka till veterinären ännu. Jag menar, hon sa ju att det är ofrånkomligt att Cola kommer att känna av artrosen då och då, i all framtid, och då får jag helt enkelt anpassa ridningen efter hennes dagsform. Men jag skriver i alla fall ner här att hon har börjat tappa ibland igen, den senaste tiden. Inte som förut, då det var specifikt vänster bak – utan nu är det mera ett diffus ”bak” bara.
Vi får kolla hur det blir i vinter och med den här ört-kuren och sedan ska jag beställa tid för kontroll till våren!
Jag ligger lite efter i tiden med mina inlägg här! I tisdags var hovis här och allt gick jättebra fram till vänster bak. En stund in i hanteringen, blev hon nästan oregerlig. Viftade och sparkade med hoven alldeles väldigt!
Det gick ju till slut, men var väldigt jobbigt och Anna och jag hade lite funderingar efteråt.
Jag gissar att hon får ont i sin höft där, i vissa lägen, och då reagerar hon väldigt på det. Kanske att artrosen är lite aktiv just nu? Hon har ju känts lite si och så vissa dagar nu, de sista två veckorna. Tappat bakdelen lite ibland och så.
Nu har jag köpt hem Boswellia igen (plus lite annat i mixen) som hon får börja äta igen, så får vi se hur det blir framöver och till nästa skoning.
I onsdags jobbar jag till 17 och vi hinner bara rida Ivarssons innan mörkret.
När vi kommer ner till banvallen, är Nina där med Roy och Crut som hon precis ska ut och gå en sväng med. Cola blir väldigt till sig! Helt omotiverat. (Tycker jag.)
De går åt det hållet vi kom ifrån och varje försök till att få Cola att fortsätta gå, resulterar bara i att hon reser hon sig! Hela tiden! 🙄😱
Vad göra? Jag vänder och följer efter dem en bit (i upphetsat tempo – taktning med höga benlyft) och när de viker av en annan stig efter en stund, lyckas vi fortsätta rakt fram samtidigt som hon hålls fullt sysselsatt: öppna, sluta, skänkelvikning, serpentiner… Och efter en liten bit till vänder vi och serpentinar oss ut till banvallen igen! 😃
Efter en bit ser vi Nina närma sig igen med Roy och Crut från en sidoväg! Jag får igång Cola i en något spänd trav och hon får trava förbi innan de hinner ända fram. Det är ju liksom inte lika lätt att resa sig om man travar! 😛😄
Vi fortsätter trava en halv kilometer till när vi ändå är igång och då har spänningarna släppt och hon känns bara normalt pigg – vilket f.ö. håller i sig resten av rundan.
I torsdags hinner vi med risskogen bort till krysset och banvallen hem.
Hon är pigg och jobbar bra på banvallen, även om hon gick ifrån mig lite mycket i galoppen…
I måndags var jag ute på en lååång skrittrunda tillsammans med Sara och Cowee. Sol och värme då med.
Jag red banvallen hem till henne. Kossorna gick på andra sidan landsvägen, men i Stenstorp gick det några halvstora kalvar i en hage. Med vita huvuden!
Men de var långt in i hagen så det var faktiskt inga problem. Det var bara den mot slutet som kalvarna började bli lite nyfikna och dra sig närmare. Men vi hann passera innan de kom nära, så det gick bra. 😊
Väl hemma hos Saras fanns det får i några av hagarna. Medan vi väntade på Sara, valde jag den med bara tre, nästan helt orörliga får. 😂😂 Där stod vi och väntade på Sara och Cowee. Cola tittade på fåren en stund, men sedan käkade hon gräs istället.
Vi hade en hääärlig skrittrunda ihop och när vi skildes åt nere vid Åsen/banvallen, så travade jag hem nästan hela vägen. Jag tror Cola tyckte det var skönt att ”skaka loss” lite. 😃
Det är och har varit rena sommaren nu några dagar med sol och 19 – 20 grader!
En dag tog vi helt enkelt en ”rejäl” promenad, dvs rejäl i längd men inte i ansträngning.
Cola fick denna promenad att enbart njuta av och äta och hon hittade hur mycket gräs som helst, överallt! 😋
Vi gick genom hagen och backen upp till Fällesåsen för att kolla om vi hittade nån väg runtom den nedfallna tallen där. F. sa att hon ridit runt den. Men inte sjutton hittade vi nånstans att gå! Inte ens om jag hade gått själv. 😬
Vi gick in i den öppna hagen däruppe, för att se ifall stängslet möjligen var trasigt nånstans, så vi kunde komma förbi den vägen. Men inte då. Cola ville ju äta där med – hon var ju i sommarhagen för guds skull – så jag kopplade loss henne och sa att ”ja men gå du och ät en stund, så kan jag gå och kolla terrängen vid tallen en gång till!” Hon betade och jag gick. Cirka fem – tio meter. Då gnäggade hon till och kom efter mig i galopp. ”Du tänkte väl inte lämna mig ensam häruppe i skogshagen?!”
När jag filmade lite i backen på väg upp och vände mig om, så stannade Cola med en gång! Den mobil-skadade hästen är ju så van vid att när jag håller mobilen, så ska hon stå still för jag ska ta kort! 😂😂
På vägen tillbaks, passerade vi kossorna av den ICKE farliga rasen, bara för att jag skulle kolla att de fortfarande var det. Och det var de. 😄
Den sista biten hemåt fick hon gå lös och det var ju jättekul! Nu var vi ju nästan hemma och inga problem med att länna matte ensam inte! 😂😂😂
Att få till ett stallmöte, har visat sig vara helt omöjligt. Sex tjejer, varav tre jobbar oregelbundna tider (skift). Det spelade ingen roll vilka dagar eller kvällar stackars Viktoria föreslog, så var det alltid någon som jobbade!
Igår kväll var vi ändå fyra där samtidigt som kunde tjöta lite i den ljumma sensommarluften. 😊
(Men nåt ”möte” kunde vi ju inte ha.)
Jag var ute två timmar med Cola och kunde rida i bara skjortärmarna. Härligt! Däremot hade hon en sån där dag när bakdelen inte hängde med som den skulle och det kändes inte bra för henne att trava. Så vi skrittade. Då och då testade vi lite trav, för att känna efter. Vi red banvallen, en bit bortanför Torvbacken och den nygjorda skogsvägen en bit. Och hon fick stanna och äta gräs ett par tre gånger och verkade väldigt nöjd med det.
Så småningom gick det bättre och bättre i traven (om man bortser ifrån stenar i skorna som matte fick hoppa av och ta bort) och den sista halvtimmen gick hon väldigt bra och vi fick även till en taktfasthet i kort trav som var otroligt behaglig att sitta ner och jobba i. 😍❤
Idag strålar solen och jag kan rida i skjorta och väst.
Innan vi ger oss iväg smörjer jag in hennes konstiga utslag, som är oförändrat, eller aningen större. Men det ömmar inte. Tänk om jag ändå visste vad det beror på!
Vi börjar med att gå en bit båda två och sedan har vi en sån där riktig mystur i lugnt tempo – visserligen i alla gångarter, men ändå i lugnets tecken. Det är så vackert med alla höstfärger i kvällssolen att man nästan får ont i ögonen. Vi får hålla oss ifrån skogarna hela denna veckan, tänker jag. Första veckan på äljakten.
Först rider vi runt Ivarssons och sedan en extra liten krok förbi pallfabriken och baksidan av brandstationen. Där växer jääättemycket långt, grönt, frodigt gräs på de breda vägkanterna och i de öppna, tomma hagarna. Cola dreglar.
Precis där vägen tar slut (och landsvägen börjar) och jag tänkt att vi ska vända, DÅ får Colahästen syn på en kossa på andra sidan 153:an!! Jag blir full i skratt, för hon ser så rolig ut. Från att ha gått och sneglat ner på det frodiga gräset vid vägkanten, så far plötsligt nacken rakt upp som ett periskop och hon stirrar på kossan, där långt borta. 😂
Jag vill dock inte stanna till, eftersom landsvägen är väldigt trafikerad och det skulle kunna hända att hon får för sig att bli rädd och börja tramsa. Jag vill heller inte göra helt om, för då kan hon ju få för sig att det är pga den farliga kon som vi vänder…
Så det blir ett mellanting. Jag drar runt henne ett kvarts varv bara (även om hon försöker att hålla kvar blicken på kon, under hela vändningen) och där får hon stanna och äta gräs en stund, tills hon glömt att det var en ko på andra sidan vägen. 😆
Sedan får hon stanna efter en bit och äta ännu mer gräs, medan vi lyssnar till det skarpa ljudet från motorcrosscyklarna på andra sidan vägen. De hörs väldigt skarpt och det är väl också en bra miljöträning?
Inte för att hon bryr sig. Hon äter. 😂
Idag är första dagen av älgjakten och det har blåst och spöregnat precis hela dagen och igår sken solen så vackert och stilla. Tänk så olika det kan vara.
Så igår var vi ute i två timmar, min underbara Colahäst och jag. Vi tog vägen bort till Arturs sjöar och banvallen förbi Torvbacken tillbaka och hon var galet pigg och ville galoppera fort, fort! 😍
I tisdags var det ett alldeles förskräckligt regnande och blåsande, så det blev bara ett snabbt hej och in med hinkmaten i uteboxen till henne. 😛
Igår däremot, var det alldeles strålande höstväder! Vi var ute i två timmar och red förbi Jarhults och sedan över till Gläsbackavägen och hemåt. Men först gjorde vi bara en pytteliten avstickare längs vägen som går bakom hagarna bort till Jarhults gård. Mest för att kolla ifall det uppstått nån ny skogsväg därifrån – det var flera år sedan jag red där. Det hade det inte.
Men Colahästen har aldrig fått gå in där så hon tyckte det var väldigt spännande! Varenda sten, harv, badkar osv var ju inte alls lika dem hon sett på annat håll. 😂
På vägen tillbaka tyckte hon att vi skulle galoppera. Men jag tycker det är fel anledning att galoppera för att man tycker nåt är läskigt, så jag gick med på trav. Flygande trav.
När vi kom ut till vägen blev hon tillsagd att stå still och vänta, eftersom det kom en bil. Fast det går ju nästan inte när man har massa adrenalin i kroppen. Men jag tycker ändå det är ganska onödigt att dansa runt halvt rest på bakbenen för det. Eller?
Men sedan tog vi vägen genom de tomma kalvhagarna och där var så mycket gräs att Cola ville absolut stanna där hela dagen. Vackert var där också, så det blev tio minuters paus där.
När vi tog oss därifrån och resten av hela vägen hem, var det ett krutpaket jag satt på! Stundtals fick jag också sån där gummibandskänsla när jag tog i tygeln – dvs jag fick en massa tygel i handen men ingen som helst kontakt eller motstånd någonstans.
På Gläsbackavägen, när vi rundat kurvan innan där vi brukar börja trava eller ibland galoppera, räckte det med att jag rörde tyglarna för att det skulle bli galopp. Jag lät henne. Man måste inte ha sista ordet jämt och hon var fullt kontaktbar. Tjohoo! Tjäderhönor och ormvråkar, vik hädan! 😃😂
På banvallen sedan, tänkte jag att vi skulle jobba lite. Efter lite öppna och sluta i skritt och trav, blandat med halter, tog vi en galopp som efter en stund ändå gick att få riktigt hyfsat samlad.
Så vi saktade av och hon fick lång tygel.
Hon pinnade på i skritten samtidigt som hon sneglade bakåt på mig. Jag hörde hur hon tänkte: ”Seriöst??!! Var detta allt? Är det alltså skritt som gäller nu?!”
Nej naturligtvis inte. Det var ju bara matte som behövde två minuter på lång tygel. 😆 Sedan var vi igång igen. Hon kunde lätt galopperat och travat hela rundan ett varv till, men jag tyckte ändå att skritt sista tio minuterna, var väl ändå på sin plats.
Då vek hon av till det uppkörda området vid sidan och ställde sig framför en grävskopa och tittade några sekunder… 😂😂😂
Igår var vi ute på en ordentlig promenad istället för ridtur och passade på att kolla in en av de nya vägstumparna som tillkommit. Vi får väl se hur mycket av skogen som försvinner framöver – eller om det bara blir gallring? För i såfall kanske ”skarven” och dikena mellan väg och skog, har satt sig lite till våren, så man kan ta sig över och upp i skogen längst bort? Vi får se.
I nuläget går det bara att komma av vägen, in i skogen, precis i början och där kom man inte så långt pga kärrmark.
Men vi fick i alla fall kollat av lite ny terräng och detta var tydligen mer spännande än hon lät visa under tiden – men efteråt, när vi kom ut på banvallen igen, bland flanörer och hundrastare, så blev hon plötsligt full med adrenalin och kunde inte gå ordentligt. Hon småjoggade med rest hals och fnorkade och slutade lyssna och trängde mig med bogen. Ogillas skarpt!!
Som tur var lyckades jag återfå kontakt och kontroll igen efter nåt hundratal meter och hon kunde sansa sig såpass att hon t.o.m. kunde stanna till och äta lite gräs. 😄
Väl hemma på gården igen, bestämde jag att hon skulle få rejsa av sig lite i paddocken innan vi var färdiga. Där skulle ju förstås nosas noggrannt överallt först, men sedan blev det springa av! 😂
Man kan kanske tycka att jag borde longera henne för att få henne att galoppera dels mera jämnt och sansat, dels mer sammanhängande/längre sträcka. Men eftersom hon ju enligt veterinär inte ska arbeta vare sig i paddock eller på volter, så tänker jag att tio minuters ”fritt valt arbete” nån enstaka gång ändå är det mest skonsamma för henne…
Idag var jag först hos tandläkaren på morgonen. Jag fick en ny tand och hon fick 4500 kronor. Även om jag är nöjd med tanden, så känns det inte riktigt som ett bra byte… 🤔
Sedan tog jag en liten omväg hem och körde förbi Sandras för att se om man möjligen kunde få sig en kopp kaffe? Men tji fick jag, för hon och Lady Gaga var precis på väg ut när jag kom. 😛
Det fick bli kaffe i stallet i stället, medan ett täcke snurrade runt i tvättmaskinen och regnet piskade mot rutorna och vinden ven. Ingen ridning idag.
Meet Sigh, the Librarian, Ozzy - the talking little furry creature that no-one understands, Dr Jeale, Mike - the very cool saxophone player, and of course Simoriah - the foxy lady. I'm sure you will have your moment of entertainment!
KLICKA HÄR FÖR ATT BESTÄLLA!
Synopsis: Sigh is out on one of his nightly walks. Mainly to get som fresh air but also to get some fresh thoughts into his head that would convince him he’s not going mad. Instead he’s ending up in some kind of hospital and then a foxy lady gets him out and gives him experiences he could never dream of. It turns out that the Internet could spread dangerous thoughts and together with some mad scientist’s idea of breeding, the consequences would be catastrophic. Sigh is the chosen one. He must find a way to stop it all. And on top of it all; he’s fallen in love…
