Så blev det besök hos Brohjälpen. Där inhandlades det friskt! En gammal hushållsvåg i gul emalj, ett kitchigt badrumsskåp, en brödrost, en taklampa (!!!) som jag är säker på att ingen annan har – samt en liten, tom coca-colaflaska av den där gamla sorten.

Därefter hittade jag ankarkrokar i smide på Fynda, men inga konsoller. Så blev det ett besök på Woody. DÄR var det trevlig personal och långa gångar med brädor och lister att välja mellan! Gillar!! De hade visserligen inga konsoller i smide, men jag kommer att återvända.

Så tittade jag in i golvaffären och vips, så hade jag köpt en plastmatta till hallen, som jag ska lägga in själv. Men den försäljaren får jag nog ringa imorgon för jag undrar om jag inte blev lite lurad där… Mattan kostade 195 kr och jag köpte 2,30 meter, men fick betala för 4,6 meter. Det var ju visserligen en stuvbit och kanske var hela biten så lång, men om jag måste betala för hela så ska jag minsann ha hela också! Alltid kan man stoppa ner den någonstans… Fast jag visste inte att man måste betala för hela biten när det är en stuvbit.
Konsoller i smide får jag nog köpa via nätet verkar det som.

Kom hem halv sju och målade de brädorna i halltaket som sitter runt där lampan ska hänga, så snart kan jag hänga upp den. Får se hur målningen ser ut då, för jag målade i skenet från lampan i rummet intill…
Nu har jag ätit lite också och känner mig faktiskt lite trött, om jag får säga det själv. Hade gärna stannat hemma och målat imorgon, men jag ska jobba och sedan måste jag till stallet…

Men nu hejdade jag mig alltså i hallen redan före frukost. Tänkte: Den är ju allt bra mörk och tråkig, min hall. Den kommer att se ännu fulare ut när köket är klart och den ligger där alldeles bredvid!
Jag har furupanel på både väggar och tak i hallen, en mörkbrun hallbyrå från sjuttitalet, en hatthylla som hänger för lågt ner så kappor släpar i golvet etc, etc.

En liten stund senare befinner jag mig plötsligt i hallen med pensel i ena handen, i färd med att måla kvistlack över alla miljoner kvistmärken på furubrädorna. Jag har nämligen bestämt mig för att här ska målas om. Vitt och ljust ska här bli. Eller nja, möjligen med en brytning åt ljusgrått. Sedan satte jag mig och ritade på hur jag skulle ha hatthylla, hängare och skohylla istället för det gamla. Byrån ska med ut och istället ska jag ha en hylla. Hyllorna ska jag fixa själv med lite hjälp av det lokala snickeriet. Hoppas också på att kunna hitta en billig stuvbit när det gäller plastmatta. Jippi vad fint det ska bli!

Så nu ska jag köpa färg och måla och lämna ner ritningar till snickeriet, men idag är det för sent. Känner mig otålig. Fast en liten röst säger åt mig att jag kanske borde vänta tills längre fram i vår. När köket blivit klart och i ordning. Men vi får se hur det blir med det. Om jag inte får en massa jobb den här veckan, så har jag ju tid!

Men först en kort historik:

Liahemmet byggdes 1912 och har under sina nästan hundra år haft ett antal olika användningsområden.
(Uppgifter hämtade från Nordisk Familjebok/Uggleupplagan. 20.)
Obbhults sanatorium.
Fagerreds lungsotssanatorium är en av Hallands läns landsting planerad tuberkolosanstalt, som skall uppföras på Obbhults gård, Fagerreds socken, belägen ung. 800 m från Lia järnvägsstation, på norra stranden af Högvadsån. Grunden till byggnaden, som skall uppföras i två våningar och bereda plats
för 94 sjuka, lades i juni 1912. Anläggningskostnaderna, inkl. tomt och inventarier äro beräknade till 450.000 kr. Anstalten är ämnad att tagas i bruk sommaren 1914.

Fagereds sanatorium (ursprungligen benämnt Obbhults sanatorium efter den gård där det byggdes) i Lia, Fagereds socken, i Falkenbergs kommun, i Hallands län, var alltså en sjukvårdsinrättning.
Sanatoriet byggdes 1912-14 av Hallands landsting och öppnade i augusti 1914. Till detta sanatorium kom patienter för vård av tuberkulos. Det uppfördes på en skogbevuxen södersluttning några hundra meter från Lia station, Falkenbergs järnväg som gick mellan Falkenberg och Limmared. År 1958 lades
sanatorieverksamheten ner och det tjänade som både vårdhem för lätt psykiskt sjuka flickor, långtidssjuka samt demensboende, under namnet Liahemmet. Detta lades ner 1995.

Efter att byggnaden stått oanvänd i några år, köptes den av European Institute of Health and Education, en rörelse som står sjundedagsadventisterna nära. De sålde fastigheten 2003 till Fagereds Fastighets AB för 2,9 miljoner.

Vad som därefter skett är inte helt klarlagt, men 2006 lurades den norske affärsmannen Harald Lauritzen att köpa fastigheten för 16,5 miljoner kronor, efter att ha blivit visad falska intyg. Den stora utgiften som inte gav inkomster i motsvarande grad, drev norrmannen i konkurs. Han har nu stämt de tre norrmän som var inblandade i försäljningen. I efterhand har han sagt att ”När det låter för bra för att vara sant så är det inte sant”.

Så i februari 2011 fick Daniel Carlsson, en av de nya delägarna till Ästad Gård, höra talas om att Liahemmet skulle säljas på exekutiv auktion – en halvtimme innan auktionen startade! Han åkte dit tillsammans med Martin Birgersson och köpte det på ren impuls.

Det var då i stort renoveringsbehov, både ut- och invändigt.

Detta foto: Ola Folkesson. Hämtat från artikel i Hallands Nyheter.

Men nu blomstrar det alltså som aldrig förr!

Efter ett omfattande renoveringsarbete under 2011 för att bygga upp en helt unik miljö, står nu Lia Hof klart med pampiga kristallkronor, inredning och möbler värdiga ett slott.


En gammal fin taffel står i en alkov i den stora hallen och jag hoppas att den går att spela på och att någon också gör det, under en trevlig afton med många gäster!

En av föreläsningssalarna.

Ett av 70 olika rum, där du kan få sova för 265 kronor natten. 170 gäster kan tas emot.




Varje liten detalj i inredningen är genomtänkt och även en strömbrytare kan alltså vara vacker!



Det fanns väldigt många korridorer!



Blå salen



När man själv har ett ordinärt LITET badrum, så blir man helt fascinerad av de spatiösa ytor man får förfoga över här!



I spegelsalen blev alla besökare också bjudna på kaffe och god kaka. Tack, det smakade mycket gott!

En av alla vackra takkronor.

——-

Väldigt konstigt. Känner hur ilskan bubblar i mig. Vem är det som bestämmer rutterna? Inte chaufförerna? Kanske gör de upp resplanen samma morgon då.
Detta betyder alltså att jag måste ta en hel dag ledigt från jobbet för att ta emot leveransen. Som kanske då kommer kl 9.15 på morgonen, vad vet jag? Och då hade jag ju kunnat jobba kvällen som tänkt. Men om den å andra sidan kommer fem i tre, så finns det ju inga möjligheter…

Då jag har målat lister i köket under några dagar, så har katternas mat- och vattenskål förpassats ut i hallen. Jag vill inte ha pälsbollar vandrande runt bland nymålade lister. Jag visade dem mycket tydligt att jag ställde dem där. Detta har inte uppskattats, eller också är det minnet som saknar flera viktiga funktioner, för varje gång de kommer in så rusar de raka vägen till där matskålen brukar stå. Sedan stirras det väldeliga på mig från två par ögon. Anklagande. Särskilt Maestro verkade väldigt trög på minnesfronten. Matisse lärde sig så småningom att åtminstone inte rusa direkt till köket, utan istället vandra omkring lite planlöst och tillsynes nonchalant, tills han liksom av en slump hittade en matskål. Maestro fick jag bära dit och det är ingen lätt sak, kan jag meddela.

Idag skulle jag måla en sista gång, så katterna förpassades ut. I FLERA TIMMAR, gud sig förbarme, eftersom jag även planerade en storstädning!!! I varje rum jag gick igenom, hade minst en katt flugit upp på ett av fönsterblecken utanför och satt och stirrade på mig. Dessutom klöste de över hela glasrutan så det gnisslade om det. De flyttade hela tiden runt till fönstren i just det rum som jag för tillfället uppehöll mig i. Ganska imponerande faktiskt…
När jag hade städat klart, var färgen klibbfri så jag bar tillbaks skålarna till sin ursprungliga plats och släppte in katterna. Det visade sig att NU, efter ca tjugo gånger, så hade polletten ramlat ner hos Maestro, som rusade raka vägen in i hallen där han nu äntligen lärt sig att matskålen stod. Den var borta! Han tittade på mig och det syntes att han nu totalt tappat greppet om hela tillvaron. Jag tyckte nästan synd om honom, när jag kånkade iväg med honom till köket.

Innanför köket har jag tvättstugan och den har två dörrar, så att jag om jag öppnar bägge två så kan jag springa runt, runt i huset, om jag vill. Jag stod och pillade bort maskeringstejp runt dörren till köket, som även har en glasruta. Jag hade tydligen glömt stänga den andra dörren under allt mitt städande, för nu hade Maestro hittat dit in och stod plötsligt och stirrade anklagande på mig från andra sidan. Då bröt jag nästan ihop.

Citat av Ior:
Olyckshändelser är konstiga saker. Man råkar inte ut för dem, förrän man råkar in i dem.
Alla kan inte, somliga vill inte. Så är det bara.

Tvättmaskinen står i rummet intill, som alltså också är ett duschrum. Han står bredvid och vill hjälpa till och visa.
”Jag öppnar vattenkranen,”säger han och vrider på den samtidigt som jag slår på strömmen och trycker på startknappen.
”Ja det hörs hur vattnet spolar nu, så då kan vi gå upp igen,” säger jag.

Vi går upp och jag städar klart och strax innan jag ska ge mig av, så går jag ner för att se hur långt tvättmaskinen kommit i programmet. Han ska ju hänga upp tvätten sedan och jag vill ge honom en ungefärlig tid, även om jag känner mig osäker på om han verkligen kan klockan eller kommer ihåg att titta på den.
Men maskinen står tyst och stilla. Den har inte ens börjat. Fast jag hör hur vattnet spolar? Jag lyfter på duschdraperiet som skymmer kranarna. Han har öppnat kranen till den hemmagjorda duschen, där vattnet mycket riktigt spolar ur en slang ner mot golvbrunnen. Men inte kranen till tvättmaskinen.
Jag suckar stilla, stänger kranen och öppnar den till maskinen, som genast snällt sätter igång.
Sedan går jag upp till honom och förklarar, men är osäker om han förstår riktigt alltihop om orsak och verkan. Han sa i alla fall att han skulle hänga upp tvätten sedan. På vinden.
Han får gå mycket i trappor idag. Men det är nog bäst att vi kontaktar något syskon om vattenståndet i källaren.

Någon snö har vi inte fått ännu i år och lika glad är jag. Efter de två föregående åren så är jag glad för varje vecka jag slipper skotta snö. Det kan ju aldrig bli lagom! Det kom ju visserligen ca EN centimeter förra veckan och det var ju jämförbart med noll – men ändå alldeles tillräckligt för att bilda långa stolpar under hovarna på hästen, som knappt kunde gå över huvud taget. Fara för vrickning. Om man kunde veta på förhand vilket väder det skulle bli, så hade vi tagit av skorna om det blev en kall och snörik vinter, som förra året. Men nu vet vi ju inte det. Det kanske blir en sån där med snöglopp och is varvat med barmark. Men nu tror jag att jag hittat lösningen: Joursula!
Så det blir till att mäta skorna…

Det är också väldigt uppiggande att få en sto-rumpa en meter ifrån nosen!!

Men även om jag inte vill ha snö i massor, så hade det varit trevligt med lite SOL! Tycker inte det har gjort annat än blåst och regnat den senaste månaden och alla åar har blivit tre gånger så breda och på varenda åker har det bildats nya sjöar. Det räcker nu! Varför ska det alltid vara så överdrivet med allting?

Såhär fint kan det ju vara om bara solen tittade fram lite!

Annars är det snorigt värre här och dessutom lite hostigt. Men är det inte så det ska vara före jul? Jag har liksom för mig det. Den stundande köksrenoveringen tar också upp mycket tid och plats i huvudet och även om snickaren inte kan komma förrän i början av mars, så måste ju alla detaljer vara spikklara innan dess och allting hemhandlat. Det går nästan inte en dag utan att jag tänker att ”nej men om jag gör såhäääär stället…?” Och så stryker jag och skriver om i min planeringslista. Tapeter kan jag ju faktiskt köpa redan nu när som helst. Måste ta en eftermiddag nere i Falkenberg för att se om jag hittar några som faller mig i smaken.
Jag har också tagit lite bilder på mitt nuvarande fula kök, för att ha och jämföra med sedan när jag fått mitt nya fina! Men dem visar jag alltså inte innan det är klart!

Det stod så här:

I området kring Ullared finns:

Många äldre gifta par med utflugna barn
Lantbruk & villor byggda före 1931
Ovanligt många som jobbar med jord/skog/fiske
De har som intressen: jakt, meka med bilar & sticka/handarbeta
och de lägger pengar på postorder, byggmaterial & biltillbehör.
Sportbilar & småbilar är ovanliga.
Det populäraste på TV är: motor & lokal-TV

Det finns Ullaredsbor. Och så finns det jag. Nu gillar jag ju inte alls att inte vara med i gemenskapen, men jag känner mig faktiskt inte alls sådan som det beskrivs i följande undersökning. Så jag lär nog förbli ensam eftersom jag helt klart har bosatt mig på fel plats på jorden. Men det gör ingenting. Jag trivs här.

Men en sak förbryllar mig i denna sammanställning: Inte med ett enda ord nämns Gekås!!

Jag drog en djup suck, förmodade att det inte skulle vara lönt att lämna in den på lagning och började kalkylera över vilket som skulle vara bäst att lägga ut pengar på: En ny kameramobil eller en ny kompaktkamera. Jag petade med nageln under kanten på objektivskyddet, men där fanns ingenting att känna. Den kunde helt enkelt inte få upp locket.

När jag kom hem tog jag så till den sista utvägen innan soptunnan väntade: Jag tryckte röret till den påslagna dammsugaren emot objektivet – och genast kunde han öppna ögat igen!!