Undrar fortfarande

Sommaren 1997 var jag på semester i Cornwall, närmare bestämt i Polperro. En liten f.d. fiskeby som ligger mysigt beläget på sydkusten, insprängt mellan höga klippor. Där ligger pittoreska stenhus längs smala vindlande gator och numera är många av husen omgjorda till hotell och B&B’s och restauranger, sedan fiskenäringen i stort sett dött ut.
Jag har tagit in på ett litet hotell som hette Claremont och redan den första kvällen träffar jag paret Fisher från Wales. Jag hamnar i samspråk med dem när vi sitter i baren och tar en drink i väntan på middagen och snart ansluter sig ytterligare två par.
De är gissningsvis i 75-årsåldern. Mannen heter Viv och kvinnan Betty. Mycket trevliga och underhållande människor. Viv är med i en stor manskör som turnerat bl a i Danmark och Canada där Betty ackompanjerat på piano. Betty sätter sig vid pianot här i hotellets lobby också och det blir underhållning på hög nivå.
Viv är pensionerad polis och berättar otroliga berättelser om sin tid som ung konstapel, bl a den om anhållandet av en doktor. Det var en helt sanslös historia som jag önskar att jag hade på band, för det är omöjligt att komma ihåg alla detaljer, men jag lovar att den skulle ha gjort sig mycket bra i Monty Python-tappning. Det hela handlar om en likkista som skall föras hem från Tyskland under krigsåren. Dvs. officiellt är det en avliden människa som ska hem, därav doktorns medverkan i sammanhanget. I själva verket är det en högst levande människa som skall smugglas hem, gömd i kistan. För att lindra sin cellskräck har den gömde inmundigat stora mängder alkohol och det blir problem vid gränsen, med en likkista som låter. Det handlar också om undanflykter och bortförklaringar inför gränspolisen som borde ha vunnit pris för sin originalitet. Vi skrattade i alla fall så vi grät. Viv hade rollen som polis i denna fars och doktorn var en god vän till honom och som sagt – jag önskar att jag kunde återge alla detaljer!

Det märkliga med Viv Fisher är att omedelbart när jag såg honom där i hotellbaren, tycker jag att jag känner igen honom på något oförklarligt sätt. Han har lätt utstående ögon, lite grann som Marty Feldman fast utan skelning, tunna läppar och ett vänligt leende. Han känns väldigt välbekant på ett sätt som ger positiva vibrationer. En lång stund sitter jag och grubblar på var och när jag kunde ha sett honom förut, men kommer inte fram till någonting.
Nu kommer det lite skrämmande i historien:
Efter att halva kvällen har gått – vi har hunnit äta middag i matsalen och sedan åter sätta oss i baren – när jag känner att Viv studerar mig ingående. Så lutar han sig fram och säger:
“It may sound strange, but I’ve got this certain feeling that I’ve met you before. Have I?”

Min reaktion är också underlig, för jag blir alldeles svettig och het i hela ansiktet och jag känner mig yr. Jag säger att visserligen tycker jag att jag känner igen honom också, men att vi absolut inte kan ha mötts förut, eftersom han aldrig varit i Sverige och jag inte i Wales. Jag har inte heller stiftat bekantskap med någon äldre herre i något annat land…
Det är en väldigt kuslig känsla och när kvällen är slut och jag ser dem gå upp för trappan och Viv vänder sig om och ser på mig, så är det som om någon vänder sig i graven.

En kommentar till Undrar fortfarande

  1. Pingback: Nyheter |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *