Och det varde mörker…

Avenyn har ännu inte riktigt vaknat. Men långt bakom det mörkgrå tjocka täcket håller solen på att gnugga sig i ögonen. Ett blekt decemberljus ska snart ge liv åt ännu en dag efter en lång mörk natt.
I Allén står de svarta träden, nakna, spretande med frostiga fingrar och i de frusna vattenpölarna ligger höstens bruna löv inglasade. Oåtkomliga för vind och sparkande fötter. Tramp, tramp trampar tjocka rågummisulor mot asfalten och ljudet försvinner i tystnaden. Ett tidningsbud på väg hem igen, till sin varma väntande säng.
En spårvagn gnisslar runt hörnet och stannar med ett litet ryck. Pälsmössor, hattar och kepsar strömmar ut, puffande ut små immiga moln av värme framför sig. Sega ansikten utan anletsdrag men med tjocka tunga ögonlock. Ändå – raska bestämda steg, mot ett hägrande mål: Lysrörsljus, kontorsstolar och starkt kaffe som får dem att vakna.
Det finns också de som har långa randiga halsdukar och stickade tumvantar och längtar efter snö. Varje år längtar de, när färgerna försvunnit och mörkret gör livet svårt. De längtar efter att pulsa. Efter att blåsa på ett fönsterbleck och se hur snöstjärnor gnistrar och yr i luften. För det mesta får de vänta förgäves.
Tramp, tramp trampar sulor mot asfalt och möjligen, bara möjligen, kan man se hur den gnistrar av frost i en gatlyktas sken.
Då slår klockan i Domkyrkan åtta och ur tusentals små högtalare högt uppe bland takåsarna strömmar hälsningen ut: GOMORRON GÖTEBORG!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *