Nyhetens behag

Jag såg nyss på ett avsnitt ur en tv-serie, där boken Baskervilles hund nämndes. Detta satte igång en lavin av minnen!
Jag kom plötsligt ihåg när jag läste den, och flera andra av Arthur Conan Doyles böcker, som ung flicka. Jag kom ihåg det så där intensivt som man kan göra ibland. Det var en av de första utgåvorna, en väl tummad bok med mjuka pärmar och gulnade sidor. Jag minns däremot inte var någonstans. Morfar och mormors? Från farmors bibliotek?
Men jag kommer ihåg själva känslan jag hade när jag läste den. Jag läste varje ord noggrannt och bilder målades upp i mitt inre av mörker, regn, vindlande trappor i dragiga hus, en pip-rökande Sherlock Holmes, onaturliga skrämmande monster och ödsliga hedar.
Boksidornas lukt av gammalt och instängt damm kommer också för mig. Men även det är ett positivt minne, för då får jag upp en bild av vinden hos mormor och morfar. De bodde i en s.k. hallandslänga och deras vind gick längs hela huset, med ett fönster i var ände och ett mitt på. Där det stod massor av gamla övertaliga möbler, klädkistor, hushållsartiklar, kläder, mm. Även lite leksaker som mamma och hennes bröder hade haft. Där fanns också en gammal utdragssäng, som jag brukade tjata mig till att få sova i när jag var på besök på somrarna. På vintern var där alldeles för kallt. Den vinden var min alldeles egen hemliga värld, där jag fick vara alldeles för mig själv och jag lekte med de gamla sakerna och möblerade med möblerna som fanns där. Lite som Lotta på Bråkmakargatan.
Hur som helst, den där känslan som jag fick när jag läste Baskervilles hund, då för längesen, den har jag aldrig fått av att läsa någon som helst bok på senare tid. Och det går inte heller att återskapa, för jag vet att jag försökte läsa om en annan gammal Sherlock Holmes-bok när jag kanske var i trettioårsåldern, men det gick inte. Jag kunde inte uppskatta den alls. Tyvärr. Jag hade svårt för det gammaldags språket och tyckte folk var naiva och fåniga.

Jag kan också minnas varuhusen jag besökte som barn och tonåring. Ferdinand Lundquist, Grand Bazar och Epa m fl. Alla olika avdelningar: Handskavdelningen, pappersavdelningen, väskor, hattar och scarves, smink, damkläder, herr- och barnkläder… och rulltrapporna mellan de olika våningarna. Jag älskade att gå omkring där och trots att jag väl inte var mer än 17 – 18 år när varuhusen började avvecklas för att istället ersättas med nån typ av gallerior – dvs där olika affärsinnehavare hyrde in sig så det blev en affär i affären – så lärde jag mig aldrig tycka om det. Det var inte alls samma sak!
På baksidan av Ferdinand Lundquist, i Arkaden, låg även Waidele, skivaffärernas skivaffär! Jag köpte min första LP på Waidele: Flowers med Rolling Stones! Jag köpte den t.om en månad innan jag köpte min skivspelare, en grå Philips med högtalare i locket. På Waidele hängde man ofta. De hade bås, som telefonkiosker, där man kunde gå in och lyssna på den låt som man hade beställt över disken. Dit gick man med kompisen och stod och diggade den senaste Beatleslåten eller nåt av Troggs, Stones eller varför inte Tages! Det var ett sätt att kunna lyssna på en ny låt innan man köpte den, så man visste ifall man gillade den eller ej. Eller också hade man inte råd att köpa just då, men låtsades fundera på saken. Några stycken kunde man få lyssna på innan man fick lov att gå. Lite senare byttes hytterna ut mot hörlurar vid disken. Jag vill minnas att där var en massa autografer av kändisar på väggarna också och man kände sig verkligen cool och ”med” när man hängde på Waidele…

Och när man varit i stan och handlat, så måste man ju gå och fika! Och då gick man till Bräutigams! Dit gick jag när jag var i stan med mamma och var riktigt liten. Vid sådana tillfällen fick jag alltid välja precis vad jag ville ha, och valde alltid fruktglass. Den serverades i ett högt konformat glas och bestod av glasskulor med konserverade ananas- och persikobitar ovanpå samt ett rött bär. Så var det ett sånt där avlångt vaniljrån (Wafers) nedstucket i. Jag orkade aldrig äta upp allt!
Och dit gick vi i tjugoårsåldern, jag och min dåvarande. Vi bodde mitt inne stan då och drog ofta runt, och då hade vi Bräutigams som ETT av våra mötespunkter, där vi hängde och träffade kompisar. Det var så lätt att trivas där, för det fanns liksom olika små bås så man kunde lätt hitta ”sin egen” hörna där man kunde få vara lite avskild från de övriga gästerna. Speciellt eftertraktat av oss var det burspråk med fönster som vette mot Östra Hamngatan. Där fanns väggfasta soffor som var stoppade och klädda med nån sorts strävt sammetsaktigt smalrandigt tyg i mörkt vinrött och svart.
Så får man ju inte heller glömma pianisten! Harry Persson hette han och han satt där och spelade under hela min barndom och uppväxt. Han fanns där alltid, känns det som och jag har tagit reda på att han slutade där 1993 och då hade jag ju redan lämnat Göteborg sedan 4 år!

Jag saknar alltihopa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *