Levande installation

När jag var liten, så fanns det en kniv som låg i en Gevaliaburk i källartrappen tillsammans med andra verktyg och trädgårdsredskap. Jag minns att mamma hade varnat mig för just den kniven en gång, av den anledningen att just den kniven var extra lömsk. Knivbladet var svagt böjt och hade vassa sågtänder. Det lömska med den var att den även var vass på insidan av bladet. Den var alltså tvåeggad, men om man inte visste det kunde man lätt tro att bara den taggiga sidan var vass.
En dag – jag måste ha varit sisådär sex, sju år – fick jag för mig att jag skulle skoja med mamma. Förmodligen hade jag långtråkigt…
Mamma var ute i trädgården och jag såg hur hon stod och pratade med tant Ingrid över häcken. Jag hämtade upp den farliga kniven från källartrappen och lade den på diskbänken. Så klättrade jag upp på pallen för att nå upp till överskåpen och hämtade ner en liten flaska med röd karamellfärg som jag visste fanns där. Sedan rafsade jag ner en massa hushållspapper; dränkte in hushållspapperet med karamellfärgen, smetade lite på knivbladet och till sist även på ett par av mina fingrar. Sådär. Redo för det jätteskojiga skämtet.
Vilt skrikande sprang jag ut till mamma i trädgården, hållandes det rödfläckiga hushållspapperet runt mina fingrar!

Mamma brukade ha humor i vanliga fall, men den här gången kunde hon inte alls se något roligt i det hela och jag tror det tog ett bra tag innan hon kom över chocken och kniven låg aldrig mer framme så jag kunde komma åt den.

Men ibland var det jag själv som gick på en blåsning. Den här gången var jag nog inte mer än i fyraårsåldern. Mamma brukade ha symöten ibland och då kom det en massa tanter som luktade parfym och hade läppstift och fina kläder. Jag ville också vara fin och framför allt lagd märke till. Jag var en riktig teaterapa på den tiden – innan blyghet täppte till den ådran. När tanterna satt inne i rummet och skramlade med kaffekoppar och pratade så smet jag in i badrummet. Jag klättrade upp på toalettlocket så jag nådde upp till badrumsskåpet där mamma hade parfym och puder och sånt. Så fick jag tag i en platt burk med nåt rött i som jag visste att man skulle ha på kinderna för det hade jag och Monica fått använda när vi var påskkäringar. Jag smetade på lite. Det blev sådär. Men nu ville jag framför allt lukta gott! Det fanns flera flaskor med den där gula vätskan i och jag tog den som stod närmast. Öppnade och stänkte på mig. På kinderna, bakom öronen och över halsen. Stänk, stänk, stänk…
Doften var stark och det sved i ögonen, men den som vill vara fin, osv.
Sedan klättrade jag ner, hittade ett par av mammas skor i hallen och stoppade fötterna i dem och så stolpade jag in i vardagsrummet och ställde mig mitt på golvet. Tårarna rann efter kinderna av den starka doften men jag frågade ändå stolt: Känner ni något som luktar?
Alla tanter blev mycket glada, det minns jag, men det blev ändå inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det sved i ögonen så att jag knappt kunde se och när mamma hade mig till att peka ut vilken parfymflaska jag hade använt så visade det sig vara vademecum…

En kommentar till Levande installation

  1. Pingback: Nyheter |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *