Kärleksbilder

En kvinna stiger på tåget 9.45. En halvtimme senare kliver en man på samma tåg, sex mil därifrån.

Mille möter mig halvvägs. Hans långa svarta lugg hänger ner i pannan på ett pojkaktigt sätt och han släntrar emot mig med långsamma men beslutsamma steg.
– Har du väntat på mig?
Han svarar inte, men det var heller inte väntat. Jag stryker ömt bort luggen och ser in i hans mörka outgrundliga ögon. Är det kärlek jag ser djupt därinne? Han lägger sin kind mot min ett par sekunder men knycker sedan okynnigt på nacken.
– OK, då går vi.
Skogen sträcker sömnigt på sig i det bleka morgonljuset och den lilla skogsvägen som leder upp till torpet gör en sväng runt stengärdsgården och försvinner in bland träden. En blågrå fuktig morgondimma gör konturerna vackert mjuka och oskarpa. Vi försvinner in dimman just när de första solstrålarna letar sig fram mellan grenarna och bildar en växande stjärna av ljus. Det blir ett vackert foto. En dag ska jag sätta samman en hel fotobok med bara skogsbilder. Skogen i mig.
Vi träffas nästan alltid under morgontimmarna. Kvällarna är Tinas. Eller vikta åt hans privata bestyr. Ibland kan jag känna ett styng av svartsjuka, men det är lika snabbt övergående. Jag vill inte komma emellan honom och Tina och jag är så tacksam för våra morgnar tillsammans, så jag undviker att tänka för mycket på henne. När mina vänner påpekar att jag borde försöka skaffa mig någon att dela mitt liv med – inte bara stulna morgontimmar – viftar jag otåligt bort det. Just nu kan ingen ge mig så mycket som Mille.

Skogen sträcker sig ganska långt oavsett åt vilket håll man beger sig härifrån och med undantag av kortare sträckor på lätt trafikerade grusvägar kan man komma långt på bara skogsvägar och stigar, dolda för allmänheten. Jag älskar att hitta nya sätt att ta mig från punkt A till B och ofta packar jag en ryggsäck och bara ger mig iväg. Ibland får jag ge upp och vända på grund av de oländiga våtmarkerna och kärren som det är så gott om här, men ibland kommer jag dit jag tänkt mig. Det är roligt. Det känns lite som nya möjligheter som öppnar sig. Jag tror att jag var stigfinnare i mitt förra liv.

Jag har inget emot ensamheten i skogen, snarare tvärtom. En pratglad vän kan snabbt förstöra känslan av magi och man upptäcker inte lika lätt gladan som seglar uppe i skyn med stjärten glänsande röd av solskenet. Eller knipornas ungar i dammen, som simmar runt runt den lilla ön i mitten när man närmar sig, så att de alltid befinner sig på andra sidan. Eller forsärlan som matar sina ungar i en bergsskreva ovanför Ätrans vatten. Eller det andäktiga i att stå och se ute över tjärnen när den ligger stilla och blank under ett fluffigt dimtäcke en tidig morgon och den lilla udden med björkarna som speglar sig med otrolig skärpa i vattnet, med dimslöjan som enda skiljelinje. Två motsatta bilder av verkligheten.
Den ende som jag verkligen kan uppleva tystnaden i skogen tillsammans med är Mille. Han är inte alls pratsam av sig, utan mer den stora tysta typen. Men det är ändå lätt för mig att känna stor samhörighet med honom. Eller är det kanske just därför? Han behöver inga stora ord för att förmedla känslor. Det räcker med att han finns där nära.
Han har gett mig så mycket och jag brukar tala om det för honom varje gång. För vem vet hur länge vi kan hålla på så här? Mille är mycket äldre jag. Även om han är en välbehållen äldre man – tänk bara; inte ett grått hårstrå ännu – så måste man ändå beakta detta faktum. En vacker dag kanske våra möten ställs in för alltid, men då vill jag att han ska veta att jag är tacksam för den tid vi fick tillsammans.

Han tar mig djupt in i skogen, till den ensamma skogstjärnen där näckrosorna blommar om våren och där lönnarna bildar en brinnande gulröd inramning om höstarna. Han visar mig också grottan djupt inne i gammelskogen. Själv är han lite skrockfull och rädd för ”oknytt”, men han väntar tålmodigt medan jag nyfiket undersöker den. Trots sin ålder har han starka ben, vana vid vandringar, så han lockar mig ofta till längre rundor än de jag gör när jag är ensam. Men vi besöker också hyresgästerna på torpet ibland. De är egentligen mina bekanta, men Mille är så charmig och har lätt att bli omtyckt, så vi brukar alltid få oss någonting till livs där de gånger de är hemma.
Mille har visat mig en genväg till Tallåsen. En mjukt slingrande gräsväg, kantad av smala vitstammade ungbjörkar, som gör att man slipper gå så långt på den tråkiga nygjorda grusvägen med de stora vassa stenarna. Där är så vackert. Ljusgrönt om våren med marken täckt av vitsippor och på vintrarna, blir det till en vit tunnel där de smala björkstammarna står som piprensare längs sidorna i sin snödräkt. Ibland är vi de första som gör fotspår i snön där. Det känns magiskt.

Nu går vi där i det blekgula höstgräset, täckt av glittrande daggdroppar och det doftar av multnande löv och jord. Två rådjur skuttar plötsligt fram mellan björkstammarna och försvinner lika kvickt in i skogen på andra sidan. Mille hoppar högt och jag måste skratta. Trots att han ser ut som en riktig machotyp så är han väldigt lättskrämd. Men jag känner mig dragen till hans känslighet. Tycker liksom om att få känna mig lite beskyddande ibland. Det är väl för att jag inte har något barn.
När vi kommer upp på åsen tar vi en paus. Dimman har nu helt försvunnit och solen strålar klart från en blå himmel. Efter Gudruns härjningar i skogarna kan man numera se ända bort till Rimsjön härifrån. Man kan också se hur vägen tar sig ner på andra sidan åsen, slingrande i väldiga S-krokar utför branten. Naken oskyddad skogsväg, som ett ljust snöre genom kalhygget. Det ser märkligt ut.
Jag lutar mig mot Mille och njuter av hans närhet. En häger kommer flygande över oss. Den är nog på väg ner till Rimsjön. Den mellanlandar i en grantopp. Jag ler. Jag är lycklig.

Visst finns det mycket jag kunde önska mig och behöva: ett fast arbete med ordnad ekonomi, en ny bil, en resa till Australien. Att Mille var bara min.
Men det gör ingenting. Efter många års träning har jag lärt mig att de där stunderna av intensiv lycka alltid är snabbt övergående och det gäller att känna dem när de kommer och ta vara på dem. Doften av vårens första tussilago. Morgondimman över tjärnen. Speglingar i vatten. Koltrasten en stilla sommarkväll. Morgnarna med Mille.
Kanske skulle en del av förtrollningen försvinna om Mille var min på heltid? Jag vet inte. Men han har gett mig så mycket och den största kärleken av alla, måste väl ändå vara kärleken till livet?
Mille och jag fortsätter hemåt och vi springer den sista biten. Lekfullt. Som barn. Jag följer honom till samma ställe som vi möttes på i morse och vi skiljs åt för dagen. Kvällen har han vikt åt sin Tina. Men det gör ingenting, lyckan finns kvar inom mig. I morgon ska jag ta tåget till Göteborg och träffa en väninna. Vi ska shoppa på dagen och gå på bio på kvällen. Två sidor av samma verklighet.

Mannen gick genom vagnen där kvinnan satt och läste. Han tittade på henne och tyckte hon såg trevlig ut. Men hon tittade inte upp ur sin bok och han hade platsbiljett Han gick vidare till nästa vagn. De möttes aldrig. Jag undrar vem han var?

Och Mille? Han står säkert i hagen och ruskar på sin långa man och gnäggar när jag kommer på onsdag igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *