Festlikt

Efter att ha bevistat den stora födelsedagsfesten ett par timmar, undrade jag om det var mig det var fel på eller alla de andra. Jag beslutade mig för – i vanlig ordning – att det var de andra. Sålunda kunde jag, ganska nöjd med mig själv, luta mig tillbaka och i lugn och ro betrakta de andra, liksom utifrån, som om jag bara var en osynlig åskådare. Besvärligt blev det bara ibland, när någon verkligen lade märke till att jag fanns där och försökte inleda ett samtal. Då måste jag snabbt tillbaka till verkligheten och leende låtsas att jag faktiskt var närvarande till kropp och själ och trivdes och hade roligt. Att öppet erkänna att man har tråkigt på en privat fest är en förolämpning både mot värdinnan och de andra gästerna. Dessutom kunde de ju tycka att jag var en trist typ. Jag ville ingetdera.
Min bordskavaljer började tala om övernaturliga ting, typ seanser och Anden i glaset. Han sa att de skrämde honom, för när han var sjutton år så hade en klasskamrat till honom hängt sig i flaggstången sedan han blivit spådd att leva tills han blev åttio… Jag förstod aldrig sammanhanget.
Räkorna som låg i botten av skålen hade inte hunnit tina och jag började frysa om fingrarna.
Allsångsledaren, en mycket fetlagd karl med ring i örat, drog igång med ”Lingonröda näsor” och hans egen näsa var närmast lila och rösten var genomträngande, för att inte säga öronbedövande. Paret mittemot viskade att han skull sova som en stock före halv elva. Det gjorde han alltid på fester. Kul typ.
Folk skrattade och pratade och skålade och alla verkade ha mycket roligt. Gladast av alla var värdinnan själv. Var det mig det var fel på trots allt? När borden drogs isär och dansen började, kände jag en stor längtan efter min säng, min TV och min ensamhet. En begynnande huvudvärk kändes i pannan. Vad fan hade alla så roligt åt? Egentligen.
Jag gick ut i köket där redan den obligatoriska gruppen hade samlats.
Ja, och du förstår, när jag kom in i det där rummet och såg tapeterna… Det var såna där ljusgröna saker med vita blomslingor på och de hade vänt varannan våd upp-och-ned…
Nej, jag måste säga att JAG tycker ju inte att man behöver ha dubbdäck om man bara kör i stan…
Dig ska jag aldrig åka med på vintern…
Våran förste vägde ju nästan fem kilo när han föddes och han har alltid varit över medel sen dess,
medan yngsta flickan…

Västkusten! Vad tycker du om västkusten?
Förskräckt insåg jag att det sista var riktat till mig. Ett höggradigt berusat, skäggigt ansikte fem centimeter från mitt.
Jaa, det är väl bra? Jag bor ju där…
Du BOOOR där! Ja där ser du. Västkusten. Vad är västkusten för dig? Hick.
? Västkusten är västra sidan av Sverige. Den mot havet.
Jag hade ingen lust.
Ja, men… Kust! Västkusten. Är du från västkusten? Du är ju för fan från Göteborg ju… Det hörs! Rap.
Detta var mer än jag klarade av just nu. Jag ursäktade mig och banade mig fram mot toaletten. I hallen, på en pall, satt den glade allsångsledaren framåtlutad med pannan mot bordet där välkomstbålet stod. Han sov djupt och i glipan mellan tröja och byxlinning flöt en vit fettvalk ut och man kunde skymta springan mellan skinkorna. Klockan var tio över tio. Han borde täckas över med någonting.
Jag såg på min bild i spegeln inne på toaletten. På min omsorgsfullt lagda make-up, de nya örhängena och mina målade naglar. Granskade också de nyinköpta svarta strumporna med lycra för 149,50.
Jag gick tillbaks till de andra, klistrade på ett leende och satte mig jämte en trebarnsmamma med tre dagbarn och diskuterade barnuppfostran och pedagogiska leksaker. Sedan var det kaffe och tårta. Det var gott. Eftersom min väninna som jag åkt dit med tydligen hade roligt, kände jag mig tvungen att stanna tills hon tröttnade, så jag fortsatte le fram till klockan två. Det var tio mil hem.

Nu har det gått en tid och jag sitter här igen och önskar att jag kunde bli bjuden på nån trevlig fest nån gång, så man fick chans att träffa lite kul människor…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *