Den gamla goda tiden…

När jag var liten brukade jag tillbringa somrarna hos mormor och morfar på landet. De hade bondgård med kor och kalvar, grisar och höns. Många katter fanns där också och nästan alltid var det någon som hade ungar som man kunde kela med. Eller ”källingar” som mormor och morfar sa. Jag älskade att vara där och att hjälpa morfar med de dagliga sysslorna. Jag fick både mjölka, ge djuren mat, mocka och köra ut skottkärran på gödselstacken. Det var bara Lova som var lite ilsken av sig, så henne mjölkade alltid morfar.
Det fanns ingen lekkamrat till mig där, men jag hade aldrig långtråkigt. Jag tyckte om att strosa omkring i uthusen och fantisera för mig själv, klappa kalvarna och kela med kattungarna. Och så kunde man hoppa i höet på rännet!
Morfar Algot var en mager och spänstig karl. Han var snäll, men hade en väldigt underlig humor. När han unnade sig lite fritid, brukade han läsa eller skriva. Han skrev egna dikter och så älskade han att sjunga egenhändigt skriva sånger när vi var ute och åkte traktor. Det var något av en upplevelse, för var det någon som inte hade sångröst, så var det morfar. Det lät mer som en klagofylld mässa på något främmande språk, eftersom han dessutom sjöng på ”morupikanska.” Det är en svårartad form av halländska.
Mormor var liten och rundhyllt med knut i nacken. Hon hette Jenny och en mer jordnära och arbetsam människa fick man leta efter. Förklädet åkte bara av på söndagarna. Samtidigt med morfars blåkläder. På mormors uppmaning.
”Gack å raka dek och ta på en kragskjorta, så du ser ut som anständit folk! Här är ju i alla fall sönda!”
Inne i köket doftade det alltid av någonting: nybakt bröd, (som låg och svalnade i rader på sängen i kammaren, täckta med kökshanddukar,) kaffe, stekt fläsk eller bärkok. Eller den mindre angenäma doften av svedd höna.
De få gånger hon tog igen sig en stund, satt hon med glasögonen på nästippen och virkade spetsar eller löste korsord.
Ibland gick jag in i vagnsskjulet. Där fanns en massa redskap och sådant man kunde klättra på och leka med. Där fanns också en gammal vagn som användes på den tiden då de hade häst. Till och med grimman fanns kvar.
Morfar hade berättat att den siste hästen de hade hette Putte och han var så stor att han fick knäböja för att komma in genom stalldörren. Jag önskade att de haft kvar hästen. Nu körde morfar traktor.
Där fanns också utedasset beläget. Visserligen hade de numera en toalettstol inne, men om jag ändå var ute och lekte tyckte jag det var rätt behändigt att kila in där och sitta och trona i halvmörkret omgiven av pappersbonader på hästar och kor i hagar, som vid juletiden byttes ut mot sådana med tomtar och snö.
Om man gick in i magasinet där kvarnen fanns, och gick upp för den smala trappan dit där säden låg, så fanns där ett hål i golvet. Jag fick inte gå i närheten av det hålet. Särskilt inte när kvarnen var igång, för det var genom det hålet som säden rann ner och då kunde man ramla ner med benet i hålet och malas till mjöl.
Inuti hålet hängde ett av morfars gamla byxben. Det var fastspikat där. Det var för att samla ihop säden så den rann jämnt och fint, sa morfar. Jag tyckte det såg hemskt ut. Som ett avhugget ben som hängde där.

Om det var dåligt väder och jag hade grejat klart ute i ladugården, kunde jag alltid vara uppe på vinden och leka. Mormor och morfar bodde i en hallandslänga och vinden sträckte sig längs hela huset och var full med gamla möbler, klädkistor, tidningar, kläder som hängde i plastpåsar, mammas och morbror Bertils leksaker – en del trasiga – och en massa husgeråd som hamnat på undantag efter att nytt hade införskaffats. Det var ett paradis att leka i och någonstans kände jag mig lite som Lotta på Bråkmakargatan som redan hade flyttat hemifrån. Jag släpade möbler och flyttade om så att ett eget litet krypin bildades. Dukade med gamla dukar och kasserade kaffekoppar och fat. Om mormor var på humör kunde jag få tigga mig till lite saft och veteskiva och fika däruppe i mitt eget hem. I mitten av det jättelånga vindsrummet, alldeles vid fönstret, stod en gammal utdragbar säng med höga sänggavlar. På somrarna brukade jag tjata mig till att få sova där ibland också. Då kändes det verkligen som om jag hade ett eget hus. Jag och mina dockor.
Det fanns bara en enda taklampa och strömbrytaren satt alldeles vid dörren till vindstrappan en halv evighet bort. Så när man satt där i sängvärmen och hade läst klart i tidningarna och skulle sova, så fick man springa på bara fötter över trägolvet och en och annan trasmatta för att släcka lampan. Precis innan jag släckte, så tog jag liksom sikte på var sängen stod, så jag kunde springa fort tillbaka i mörkret sedan!

Mitt på den kullerstensbelagda gårdsplanen växte en jättestor alm. I skuggan av den tornade en stor vedtrave upp sig. Morfar hade huggit ved på förmiddagen. Nu var han antagligen ute på åkrarna någonstans. Jag strosade omkring på gårdsplanen när mormor kom ut på kökstrappan och ropade på mig. Det var dags för trekaffe. Ville jag springa och ropa på morfar? Hon torkade av händerna på förklädet. De var knubbiga och mjuka och vita av mjöl. Inifrån den öppna köksdörren kom en härlig doft av nybakta bullar.
Jag sprang iväg. ”Moooorfaaaaar!!”
Jag fick tag i honom bakom traktorgaraget, där han stod och slipade lien på den stora stenslipen.
”Jaså det är dags redan? Ja det ska smaka gott!”
Jag sprang i förväg och stannade bara till vid gaveln utanför köksfönstret, för där växte det hallonbuskar. Några bär var redan mogna och de var ljuvligt söta. I trädgården på baksidan hade mormor redan dukat fram. Så kom morfar och vi drack kaffe och apelsinläsk, och åt nybakta bullar och kakor.
Morfar frågade mig om jag ville följa med på ett uppdrag efteråt. Det skulle sättas upp hässjestörar i rader på ängen där gräset var slaget. Jag hade många gånger fått sitta mellan morfars ben i traktorn och styra, medan han skötte spakar och pedaler, men den här dagen skulle jag få köra alldeles själv. Min lycka var obeskrivlig!

Morfar lade i ettans växel och instruerade mig hur jag skulle stanna. Så skulle jag köra längs de markerade raderna och stanna vid varje ställe som morfar ställde sig på. Då skulle han plocka av några störar som låg på flaket. Det skulle bli ett lagarbete, sa han.
Det hela var jätteroligt och det gick bra, ända tills… ja plötsligt kunde jag inte för mitt liv komma på hur man gjorde för att stanna. Jag tryckte på fel pedal först och det var gaspedalen. Efter det vågade jag inte chansa och titta nedåt vågade jag inte, för jag måste ju se vart jag styrde… Traktorn fortsatte alltså i sakta mak framåt, förbi det ställe där morfar stod och väntade och vidare bort över ängen. Morfar fick ett förvånat uttryck i ansiktet och jag höll krampaktigt i ratten, med tårarna rinnande av rädsla.
”Jag kan inte stannaaa! Morfaaaar…”
Med några snabba kliv var morfar snart ikapp traktorn och hoppade upp i farten och tog över.
Sedan ville jag inte köra traktor mer den sommaren. Fast morfar skrattade åt det och hade väldigt roligt!

En kväll hände det något spännande: jag var inne hos mormor när morfar kom inspringandes och hojtade: ”Laila, ska du med? Kvigan har kalvat uppe vid Ramsjön. Det är tvillingar!”
OM jag skulle med! Jag hoppade i trätofflorna och sprang med ut. Morfar hade hängt på ett litet lyftflak där bak på traktorn. Morfar och morbror Bertil satte sig i traktorn och jag satt på flaket.
Kvigan – eller den nyblivna kon – stod och tittade på sina små kalvar när vi kom. Det måste ha gått fort. Det var alldeles för tidigt och ingenting hade märkts på henne på middagen när morfar varit där och tittat till djuren.
Två pyttesmå röd-och vitbrokiga kalvar låg i gräset. De var friska och välskapta men så svaga att de måste få komma in i en ombonad kätte och få hjälp med att äta, eftersom de inte orkade stå upp själva än.
Morfar och Bertil hjälptes åt att lyfta upp kalvarna på flaket och surrade sedan ihop deras ben lite löst, så de inte skulle spralla av från flaket.
Min ansvarsfulla uppgift blev att sitta med kalvarna på flaket under hemfärden och se till att de inte rullade av eller försökte resa sig.
Jag var mäkta stolt när vi i sakta mak rullade in på gårdsplanen. Bertil kom efter med den oroligt råmande modern och mormor kom ut med kameran och tog kort.

3 kommentarer till Den gamla goda tiden…

  1. Pingback: Nyheter |

  2. antonia skriver:

    Så fint. Vilket minne. Och det väckte naturligtvis mina minnen från barndomen. Som var ganska likt dina minnen. Minus stora djur. Det hade inte mina farföräldrar längre utan bara fjäderfä …gås, kycklingar och även grisar.
    De var ju självförsörjande, Och sånt innebär mycket arbete. Farmor drev även en egen firma (utlåning av matservice och målarattributen ) vet inte ens hur det kunde ha hänt i en kommunism, där ingen kunde ha eget, men det funkade.
    Gamla goa barndomsminnen.

  3. Siri skriver:

    Åh, vad jag gillar tapeterna de har i köket!!! Dem har jag sett hemma hos någon kompis för lääänge sen… Kul att läsa hela ”Minnet” dessutom! Kram! /Siri

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *