Dansant

Jag var på balett för första gången i mitt liv. Om man inte räknar när jag såg Svansjön i svartvit TV när jag var tolv år och fick Rudolf Nurejev som ny idol jämte Tommy Blom och Mick Jagger! Men den gången var det nog mest trikåerna som fascinerade.
Detta var på nya Göteborgsoperan och alltihop var mycket vackert och musiken av Prokofjev var spännande och jag kan mycket väl tänka mig att gå på balett igen. Men jag är glad att vi valde just Romeo och Julia denna första gång, vars handling man ju känner från början till slut.
För även om dansarna är fantastiska på kroppsspråket, så bör man nog känna till handlingen i förväg. Åtminstone huvuddragen.
Min väninna, som heller aldrig varit på balett tidigare, viskade en kvart in i första akten: ”Säger dom ingenting ALLS, på hela tiden?!!”
Då jag skakade på huvudet till svar, tyckte jag mig se en lätt förfäran i hennes blick och för ett ögonblick blev jag rädd att hon skulle resa sig upp och gå. Man vet aldrig med henne. Men hon satt kvar och medgav senare även hon, att dansarna var fantastiska och musiken underbar. Men att det här med balett kanske inte riktigt var hennes ”grej”.
Om jag ska vara ärlig, så vet jag inte om det var min heller, men det var i alla fall en intressant kontrast till Pink Floyd, om man säger så. Men visst hade det varit roligt med en liten kikare, så man kunde zoomat in intressantare delar av föreställningen!
När jag tänker på saken – hade inte Rudolf Nurejev och Mick Jagger vissa yttre likheter egentligen? Fylliga läppar, sminkade ögon och så det där trippandet över scenen? Låt gå för att Nurre hade något mer graciös hållning, men ändå…
Nåja, jag hade själv stora planer på att bli prima ballerina en gång. Vid sidan av Cowboy. Jag var sex år och gick i barnbalett i en termin och var väldigt vig. Jag kunde nästan gå ner i spagat och så kunde jag ligga på mage och vika upp benen bakåt så jag hade tårna mot pannan! Fantastiskt, tyckte jag själv. Idag får jag vara glad om jag kan vika upp dem så jag får tag i fötterna med händerna. Framåt.
Men det fina med att sitta och titta på en balett – eller nån annan dansform – är att om man lever sig in i det riktigt ordentligt, så KÄNNS det som om man själv är lika vig som dem, en lång stund efteråt! Så länge man låter bli att testa är det helt okay. Lite verklighetsflykt kan vi alla behöva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *