Att väja eller inte väja…

Trastarna flyger lågt i år. I morse höll jag på att få in en i grillen på min bil på väg till jobbet. Men med en galant vridning på ratten lyckades jag undvika detta och däcken formade ett tjusigt S på vägen. Det var tur att det inte var halt.
Förra veckan var det en ormvråk som var illa ute. Han hade sin frukost där. På vägen. Jag kan höra det för mig: ”Har den anklagade någon förklaring till hur hon hamnade i Johanssons lada med bilen?” ”Jo Herr Domare, jag väjde för en trast…”
Jag har insett att jag har en del starka reflexer som jag måste arbeta bort. T.ex att tvärbromsa eller hastigt väja undan så fort någonting rör sig framför bilen. En sekunds bristande uppmärksamhet, och ett hastigt nedsinglande höstlöv kan få mig att tappa besinningen.
En något dimmig morgon bromsade jag in bilen framför någonting som lagt sig mitt på vägen. ”Men så flytta på dig då”, muttrade jag för mig själv – tills jag såg att det var en sten. Jag kunde ha svurit på att den rörde på huvudet.
Jag har hört att storleksgränsen på djur för vilka man bör väja går vid rådjur. Katter och harar och andra mindre djur ska man absolut inte tvärbromsa för. Då kan man orsaka seriekrock alldeles i onödan. Nå, men hundar då? Jag menar, det finns ju väldigt små hundar. Skall jag bromsa in för en lösdrivande kanintax eller inte? ”Ursäkta att jag körde ihjäl er hund, men det är inte försvarbart att bromsa in för ett så litet djur.”

Jodå, jag förstår visst grundprincipen för det hela, även om det inte verkar så. Att människors liv gör före djurs. Att man bör bedöma vilket som medför minst risk för en själv eller ens medtrafikanter – att köra på eller väja/bromsa. Men motviljan att köra på något levande ger en reflex som inte är relaterad till storleken.
Det sägs ju allmänt att storleken inte har någon betydelse. Men det är möjligt att jag har missuppfattat det hela.
Min morfar körde ardenner. Aldrig hörde jag talas om att han körde ihjäl vare sig fåglar, katter, hundar eller älgar. Det var inte förrän han bytte upp sig till traktor som det började bli lite farligt. Dessutom tror jag att han saknade sin ”Putte” ibland. Det var liksom inte samma känsla i att fylla på olja i en tratt, som att ösa upp en skopa havre och bli blåst av en varm mule på kinden som tack.
Men det är ju en helt annan historia.

Nästa: http://www.lailanorman.se/497-2/blombuketten/

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *