Anders och jag

Anders var den första pojke jag såg naken. Han hade fyra systrar och måste ju ha sett dem nakna någon gång, men han insisterade ändå på att om han skulle dra ner byxorna så skulle jag det också. Detta skedde i badrummet hemma hos honom med låst dörr och tog inte särskilt lång tid. Vi visade både fram och bak, även om det var fram som var mest spännande. Jag tyckte det var mycket märkligt att pojkar kunde se ut på det där viset, särskilt den där kulan längst ut på snoppen tyckte jag såg mysko ut.

Vi byggde ofta kojor och en gång byggde vi en vid en stor tall inne i skogen. Hundratals enar växte där bredvid och emellan dem bildades det rum och gångar. Vi lekte att det var vårt hus med vardagsrum, kök och sovrum. Vi lagade låtsasmat och sedan skulle vi sova. Vi somnade emellertid på riktigt, och våra föräldrar var man ur huse och ropade och letade överallt längs gatan.
När vi till slut vaknat och kom hemsläntrande var det långt efter middagsdags och solen hade redan lämnat dalen och gräsmattorna började dofta av dagg.

På vintern var det jätteroligt att gå omkring i vassen nere vid mossen och trampa upp gångar. Vi var ju så små att vi inte syntes därinne bland de höga vasstråna och det var spännande att gå där. En annan sak var ju förstås att vi var strängeligen förbjudna att vistas där. Vi fick över huvud taget inte gå till mossen utan någon vuxen med. Punkt. Men det var ju inget som störde oss nämnvärt.
På vårvintern var dock inte alltid isen att lita på och en gång trampade jag igenom och jag blev blöt ända upp på låret. Jag blev tvungen att gå hem – skvimp, skvimp – och hela vårt tilltag avslöjades. Det blev bannor istället för varm choklad.

Vi hade mycket roligt tillsammans, Anders och jag. En gång var vi och badade i någon damm vi hittat. Jag vet än i dag inte var vi var, för där finns inga sådana dammar däromkring. Men den var i alla fall så pass djup att vi inte bottnade, det var växter runtomkring och förmodligen ganska slammigt vatten. Den var inte större än att jag kom till andra sidan på två eller tre simtag. Jag minns inte hur vi gjorde med kläder, men hur som helst var det ju inget planerat, så vi hade inte handdukar eller badkläder med och när jag kom hem var jag antagligen blöt och mamma undrade oroligt vad som hänt. ”Vi har badat!” sa jag glatt. Mamma ville ännu mera oroligt veta var, men det kunde jag inte förklara, jag mindes knappt själv hur vi hittat den där dammen.

Anders och jag hade en hemlig detektivklubb som slutade i ett mysterium och vi vågade inte fortsätta. Vägen som gick förbi mossen slingrade sig tämligen ödsligt fram någon kilometer innan den tog slut vid ett hus där det bodde en familj som hette J med en massa barn varav de äldsta redan var i körkortsåldern när Anders och jag var omkring sex, sju. Det var allmänt bekant att ungarna där var halvvilda och inte att lita på. ”Riktiga gangsters”, hörde jag en gång Anders mamma säga till tant Gully.
Halvvägs dit låg ett ödehus och på andra sidan vägen en gammal jordkällare med helt övervuxet tak. Det var alltid spännande med ödehus men i detta kändes det extra spännande och farligt att smyga omkring, för J-s äldsta hade det som tillhåll för sig och sina kompisar. Det stod flera bilvrak på tomten och de brukade komma med bilar och motorcyklar och sedan hade de fest. En gång var vi inne i huset. Vi klättrade in genom ett trasigt fönster eftersom det satt hänglås på dörren. Det såg snuskigt ut därinne. Ölburkar och skräp över hela golvet och den enda möblering som fanns var två fåtöljer och några madrasser. Och ett gammalt piano som stod i ett hörn! Det var hemskt smutsigt, men det gick i alla fall att spela Gubben Noak på. Bakom en dörr var det någon som hade bajsat, och det var inte en katt.
Det fanns en trappa upp till andra våningen också och med bultande hjärtan bestämde vi oss för att utforska den också. Anders gick först. Men halvvägs i trappan brakade han igenom ett trappsteg och vi flydde i panik därifrån.
Väl ute i solljuset igen, beslöt vi oss för att undersöka bilarna som vi med sakkunniga miner förklarade stulna. Förmodligen hade vi rätt om den saken, men lek och allvar gick ihop för oss och vuxna kunde inte blandas in. I en bagagelucka hittade vi ett utrivet almanacksblad. Det var från juli månad och hade en bild föreställande tre japanskor i kimonos och parasoller. På baksidan var det fastklistrat sådana där namnremsor man kan skriva ut med en lite apparat som klickar fram bokstav för bokstav. Vi kände igen alla namnen – det var två av de äldsta till J-s och tre andra stora killar på grannvägen. Vi beslagtog detta som vardande bevismaterial. Under gummimattan i samma bagagelucka hittade vi också nummerskylten till bilen. Vi tog den med. Sedan pilade vi över till den gamla jordkällaren. Den hade trädörr och taket inuti var också av träplankor och det var väldigt lågt till tak. Det fanns en bräda som var lite lös och där innanför hade vi vår skattgömma. Vi lirkade bort brädan, föste in almanacksblad och nummerplåt och sedan dit med brädan igen. Det syntes ingenting. På vägen hemåt mötte vi ett par motorcyklar och det var J-s killar. Vi såg på varandra med skräckblandad förtjusning och trampade på ännu fortare på våra cyklar för att komma hem.
Några dagar, eller om det var en vecka, senare var vi tillbaks till jordkällaren för att titta på vår skattgömma. Allt såg ut som vanligt, men när vi kände ovanför brädorna, var plåten och almanacksbladet borta! Vi stirrade på varandra i fasa och det kändes som det kunde stå en mördare i bakhåll var som helst. Vi beskyllde varandra för att ha tagit det eller berättat om hemligheten för någon, men Anders svor sig oskyldig och jag vet att jag var det. Stämningen blev mycket kuslig och jag minns att det regnade och vi sprang hela vägen hem med en känsla av att ha en mördare och spion i hasorna. Vi vågade aldrig återvända till jordkällaren igen.

3 kommentarer till Anders och jag

  1. Pingback: Nyheter |

  2. Joel Lindberg skriver:

    Spännande läsning. Tack:) Minns själv mycket från den tiden:)

  3. Lilette Andersson skriver:

    Tror jag vet var du var. Roligt att läsa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *