Amerikabreven

Min morfar Algot, född 1899, hade tre bröder som tillsammans med många andra emigrerade till Amerika under de svåra åren i början av seklet. Breven hem är värdefull dokumentation och intressant läsning.

Hartford 11 december 1928

Ärade Broder med Familj. Det är nu ganska länge sedan jag hade glädjen att få bref från dig och vill därför skrifva några rader och låta Eder veta att vi mår alla ganska bra, tiden går så fort, vi har nu vintern här igen. Men vi har mycket fint väder hitintills ingen snö och inte mycket kallt just lite frost. Jag har inte mycket att göra nu så jag har god tid till att skrifva men jag har ingenting att skrifva om tycker jag.
Jag hoppas att Hälsan är rådande i Edert Hem, hur är det med Morbror Gustav? Ja nu har ju Pappa lemna denna världen och jag säger som jag tänker att det var gott för Honom att komma ifrån ty när krafterna äro alldeles slut och en god beredelse är gjord så har vi ingenting mer att önska än att få komma till ett bättre Hem. Gud gifve att vi alla af Nåd måtte få ingå i de Himmelska boningar som Herren Jesus säger att Han skall bereda åt oss. När jag tänker på det som våra Föräldrar har gjort för oss kan jag ej annat än tacka Gud ty de voro säkerligen Goda fast man såsom barn och ung inte satte värde därpå. Jag fruktar att vi stå efter när det gäller att uppfostra våra barn i Herrens tukt och förmaning ty där är så mycket i denna världen som vill hålla oss till det som för ögonen är.
Vi har nu snart jul, detta bref hinner nog inte fram till jul men ändå vill jag önska en God Jul och ett gott nytt år till Er alla. Jag vet inte om jag kommer att skrifva till Otto nu men ska snart skrifva till mina andra syskon också, men det får bli längre fram i vinter om det kan bli af. Särskilt tänker jag på Syster Hulda som har gjort en sådan stor förlust i det att hon har förlorat sin make. Hoppas att hälsan är rådande i Hennes Familj. Jag tänker, du går väl Hem till Björkäng någon gång i julen och träffar då kanske de flästa av mina Syskon. Var då så snäll och Hälsa äfven Morbror Gustaf och så till sist de käraste hälsningar till dig Broder Algot och din familj.

Vänligen broder John R Benson, Hartford Connecticut, Amerika.

Quinton, Saskatchewan 5 maj 1929

Goddag på Er i Olovsbo och tack för senast!
Har Ni väntat på brev från mig? Det har svårt för att bli av att skriva brev. Och det är bråttom med vårarbete här nu, så man har ej så mycken tid över. Men som det är söndag idag har jag ju tid att skriva några rader.
Kanske jag först bör meddela att jag har hälsan och trivs utmärkt på min nya plats här i det stora landet i väster. Förrästen lever jag under nästan enahanda förhållanden som i ”gamla landet”. Jag kom nämligen att hamna hos en svensk farmare, och då det är jordbruksarbete, så är det ju liknande som hemma, även om metoderna ej alltid äro desamma. Ja, resan över havet gick lyckligt och tog endast 8 dagar. Jag ser i tidningen att ”Kungsholm” redan hunnit göra en tur till Sverige och är i Amerika igen. Det är ju också en månad sedan jag anlände till Halifax. Jag vart något sjösjuk under resan, men det är ju ingenting att tala om. Järnvägsresan till Winnipeg tog 3½ dag (dygn) och resan till min plats från Winnipeg tog 12 timmar. Det var snö och kallt då jag kom hit och ännu har det ej blivit någon värme. Det blåser kall nordanvind och det är stor frost om nätterna. Det är kort sommar här i trakten och sträng vinter. Men det kan vara hastiga omväxlingar i temperaturen. Jag trodde våren kom tidigare här, men då skulle jag väl rest längre väster ändå och kanske något i söder.
Hurudan är våren hemma i Sverige i år? Löven ha väl spruckit ut nu? Den farmare jag arbetar för har tre kvartar land. Landet är uppdelat i sektioner (en engelsk mil i fyrkant) och varje sektion i 4 kvartar. Mindre land än en kvart säljes sällan. En kvart är 160 acres 0 omkring 130 tunnland. Men det är att märka att det är ej så stor del av landet som går att odla. Min bas har endast omkring 100 acres odlat land på de två kvartarna och inget på den ena kvarten, som är nyinköpt (för 7 dollar pr acre). Där skola vi bräcka (=odla) i sommar. Prärien sträcker sig ej hit upp, utan det är mest backar och dalar med små vattensamlingar här och där. Här är även trädbeväxt, men det är endast små aspar som växa här. Det finns även gott om sten, där som ska odlas. Farmaren har en man till utom mig, även han är svensk. Vi kör nu om dagarna med fyra hästar vardera, farmaren har nämligen 8. Och så har han 8 kor och omkring 15 stutar och ungnöt. Men veteodling är det huvudsakligaste.Vi ha sått vetet nu (omkring 50 acres) och jag har i ett par dagar hållit på med att plöja till havre. En del av den odlade jorden trädas. Vete, havre och ett litet stycke potatis för husbehov, äro de enda grödorna. Det går bra att köra med fyra hästar, man sitter på plogen och står på såningsmaskinen. Vi kör omkring 8 timmar på dagen, från kl 8 till 12 på fm. och från kl 2 till 6 på em. Men så har man ju att göra med hästarna och annat så arbetstiden är rätt lång. Jag mjölkar ett par kor mornar och kvällar. Man mjölkar endast två gånger om dagen. Man separerar mjölken och säljer grädden. Det var ej meningen att farmaren skulle haft mer än en man, men han hade anmält en ledig plats till arbetsförmedlingen och jag blev skickad, men då hade han tagit en annan och skickat återbud till platsförmedlingen, men försent. Det är ej så gott om platser runt här och då jag ej kan språket var det ej gott för mig att gå ut att söka arbete på egen hand. Sedan arbetsförmedlingskontoret skaffat immigranterna platser, bryr man naturligtvis sig ej om dem mera. Och så fick jag stanna här jag är. Här är även tillräckligt att göra för två, själv gör han ej så mycket då han är gammal.
Jag har fått löfte om 30 dollars i månaden för sommaren, om jag stannar även under den brådaste tiden, nämligen tröskningen. Då brukar farmarna göra vad man i Sverige kallar byte, så att folket i trakten följer tröskmaskinen från den ena farmen till den andra.
Men på vintern är det visst dåligt med arbetsförtjänsterna, omkring 15 dollars i månaden bruka farmarna betala. Det finns ju skogsarbete där lönerna väl äro högre, men så kostar det ju att resa dit, det är långa avstånd här, och en del andra omkostnader.
Ja, nu har jag omtalat en del av vad jag vet om landet men det är ej mycket. Man får ju ej se mycket här och sällan träffar man folk. Mig gör det ju detsamma som ändå ej kan tala med dem. Det bor ej några svenskar i närheten, det är ungefär 6 engelska mil (en svensk mil) till närmaste svenskar. Jag var där en söndag då jag sökte arbete i trakten. Här omkring är det mest tyska farmare. Jag hade brev från broder Johan för ett par dagar sedan. Jag väntar nu brev hemifrån snart. Jag sänder de käraste hälsningar till er alla.
Broderligen:
Victor

Ps) Hälsa syskonen att jag skall skriva snart. Jag hoppas Allan skriver snart.

Quinton, Sask. 30 juni 1929

B. B.
Det är söndag och jag har ledigt och vill därför begagna tillfället att besvara ditt brev, som jag fick för, ja, kanske ett par veckor sedan. Tack ska du ha för det!
Först får jag väl tala om att jag har hälsan och är vid god vigör och gott humör och hoppas att samma är förhållandet med Er i Olovsbo. Jag hade brev från broder Johan igår, breven oss emellan ta inte mer än några dagar på vägen, men det dröjer ju länge innan man skriver, så det var bara andra brevet jag fick från honom sedan jag kom hit. Vad han säger om min resa hit, undrar du? Ja, till mig skriver han, att han tror att jag nog tycker illa om det i början, men bara jag får vant mig vid det här, jag kommer att trivas bättre, och vad arbetsförtjänst beträffar, det nog är bättre här än i Sverige, men sämre än i Staterna. Ja det skulle nog vara roligt att resa dit också en gång men det är ju inte säkert det blir av för min del, man får ju se om man lever några år framåt. Det värsta med den saken är ju att det är så krångligt att komma in där. Immigrationskvoten har ju nyss av Staterna reducerats från cirka 9000 årligen till 3000, vad Sverige beträffar. Canada lär nog bliva immigrationslandet mer och mer. Det är lika stort som Förenta Staterna och större än hela Europa, men har blott 9 miljoner invånare, så nog finns det plats för fler. Men att de första bebyggarna i ett land ha många svårigheter att kämpa emot, är ju tydligt. Jag tror där var omkring 300 svenskar och 150 finnar med ombord på Kungsholm då jag reste, som skulle till Canada och alltså landstego i Halifax.
Jag har läst i tidningen om hur många svenskar som årligen inkomma i Canada men jag har nu glömt det men tror att det var 6 – 7000 det senaste året. Detta antal kommer nog att ökas starkt år för år. Och från nästan alla länder komma invandrare till Canada. Även från staterna där många farmare sälja sina farmer för att sedan få billigare land i Canada. De långa kalla vintrarna här utgöra nog en av de värsta svårigheterna för befolkningen. Frosten håller ibland på till långt fram på sommaren och börjar tidigt på hösten. Detta trots att Canada är beläget på sydligare breddgrad än Sverige. Men det är mildare klimat i kustregionerna. Det var en frostnatt här strax före midsommar och skadade uppkomna potatis och andra grönsaker. Som du förstår är det inte lätt att med några rader beskriva Canada i sin helhet utan jag får tala om hurudant det är på denna plats.
Du undrar hur det är med trädgårdsskötsel och andra binäringar. Det är inte mycket av någon dylik häromkring. Jag tror nog det skulle finnas nog härdiga fruktsorter t ex men intresset ser ut att saknas. Vetet kommer framför allt annat. Så har man ju boskapsskötsel, kreaturen få ta största delen av sin föda själva ute i skog och mark, de ha ju stora områden att gå på. På vintern ger man dem kanske något hö inne då det är mycket snö, men på många ställen få de själva skaffa sig föda även då. De ha ju alltid någon halmstack att gå till om de ej komma på något annat. Svin finns nog många på en del platser, men på denna farmen ha vi blott en sugga och 5 grisar. Och höns finns väl några på varje farm, men inte så många som man hade i hemtrakten. Någon bikupa har jag inte sett sedan jag kom hit.
Mitt arbete nu en tid har mest varit att plöja samt bryta upp och köra bort sten, och så har jag i ett par veckor vart med att jämna mark för en väg i trakten.
Jag vet ej om jag kommer att stanna här till vintern, men jag är inte rädd för att försöka andra platser. Det blir alltid någon råd.
Nu farväl och hälsningar till Er alla från broder Victor.

Quinton, Sask. 8 Sept 1929

Bäste Broder.
Tack för ditt senaste brev till mig, vilket jag härmed vill besvara. Först bör jag då kanske meddela att jag alltjämt åtnjuter god hälsa, vilket är viktigast, särskilt här i främmande land.
Jag hoppas att ni i Olovsbo äga samma förmån. Har morbror varit frisk och kry i sommar? Är Lilly hos eder och ännu ogift? Och Tekla?
Som framgår av ditt brev, och som jag sett i tidningarna, är det god årsväxt i Sverige i år. Detta är ej förhållandet i Canada. Här har varit brännande torka hela eftersommaren, så man beräknar att skörden i Canada är endast 60 % av det normala. Skörden är nog nu i huvudsak avslutad och tröskningen pågår, den har dock här i trakten hindrats några dagar av ruskväder. I går och i dag är vädret vackert igen, så jag tänker att det börjar i morgon igen. Vi ha visserligen redan upptröskat på den här farmen men jag kommer att vara med om tröskningen hos andra farmare. Mitt arbete är då att köra fram säden till tröskan och kasta kärvarna i tröskan.4 – 6 körare köra fram säden till tröskan och 2 – 3 köra bort den tröskade säden i lös vikt. En man sköter om traktorn och tröskan. Något annat att göra är det inte.Tröskan drar själv upp kärvarna och skär av snörena. Halm och agnar blåses bort i ett stort rör. Ja det är ganska bråttom när tröskningen är i gång men annars lär det vara tillräcklig arbetskraft för skörden i år, så man kan ej garantera invandrare arbete, som man förut gjort. Men invandrare, som vilja taga s.k. ”homestead”, det är fritt land, och själva börja farmning, äro alltjämt välkomna. Ja, jag har sett i tidningarna att man gärna toge emot gammalsvenskbyborna, och det skulle nog vara bättre plats för dem här än i Sverige, men de behövde nog åtskilligt hjälp från myndigheterna i början, om de skulle bosätta sig i en koloni här.
Det lär finnas släktingar till dem här, som emigrerat hit förut från Gammalsvenskby.
Du gör i ditt brev några frågor som jag skall försöka besvara. Eftersom arbetet (eller jordbruket rättare sagt) drives mera i stort, ödslas ej så mycket med småsaker och noggrannheter som i Sverige. För kreaturen är det häromkring så mycket hagmarker, att de där hava nog av bete, och även vatten, så det är endast att hämta hem korna morgon och kväll för mjölkning och sedan släppa ut dem igen. Visserligen har även betet varit dåligt i år till följd av torkan men det finnes gott om låga platser, där det står vatten, och där har ju gräset växt. Att någon har korna tjudrade har jag inte sett. Man behåller alla kalvar och säljer dem som stutar och kvigor till slakt vid den tid de äro fullväxta. Priset är då 60 – 75 dollar pr st. Kor kosta 50- 90 dollars, arbetshästar 100 – 150. Svinpriset är nog varierande här som i Sverige. Jag tror ett gödsvin går till ungefär hälvten mot en slaktfet kviga eller stut. Om man jämför saker med varandra så tror jag arbetskraften är dyrare för en farmare här, än den är i Sverige. Han kan t ex köpa en självbindare för 250 – 300 dollars, och det är ungefär vad han får betala om året till en man. I Sverige kostade en bindare 1000 kronor, men en dräng högst hälften. Man inskränker därför den mänskliga arbetskraften så mycket man kan. Många farmare sköta en farm om ca 200 tunnland odlad jord ensamma. Jag ville se den som gjorde det i Sverige. Nåja, man arbetar inte hårdare för det. Det man ej hinner med får vara. Att så och skörda är huvudsaken. På vintern hugger man ved så man har för året, det är allt, kreaturen, om man har några, sköta sig mest själva. Åhja, nog kan man få mer för en dollar här än för en krona i Sverige, men man tjänar inte heller så många. För den som kan spara ihop en summa blir den ju förstås rätt bra förstorad, om han förvandlar den till kronor. Man försöker utnyttja maskiner och hästar så mycket som möjligt, hästar har man gott om, och jag vill inte påstå att arbetet är hårdare här än hemma. Bryta sten, sätta upp säd och köra säd, det fick man göra hemma också, och vid det vägarbete jag skrivit om var mitt arbete att köra ett ”tim” hästar fram och tillbaka. (”Tim” kan betyda ”par” men det kan också var 4, 6, eller 8 hästar i ett tim och det kan det väl inte i ”ett par”.) (tim = team. Min egen notering.) Man hade vad man kallade en skräpa, ja flera var det förresten, jag tror vi skulle kalla den”mullsloffa” på halländska språket. Man tog av backarna, sedan man först hade plöjt upp grässvålen, och körde ner jorden i dalarna. På så sätt byggdes vägen färdig. Där som fanns träd eller buskar måste ju dessa huggas undan först förstås, eller också använde man hästar även till det, lade en kedja om stammen och körde. Om jag ämnar bli egen farmare? Ja, det vet jag inte ännu. Knappast troligt. Den som lever får se. Jag ångrar inte att jag rest hit. Nog för att det ska bli roligt att komma till Sverige igen en gång, men inte är det värt att tänka därpå på några år. Hur många det kan bli av ”några” det vet ingen, minst jag själv.
Farmaren jag arbetar för, är gift och har en flicka om 16 år och en gosse om 13. Båda gå i skolan. Ideella föreningar, fester eller andra nöjen äro sällsynta här ute på landsbygden. I storstäderna är det nog gott om dem. Jag var på en liten utställning anordnad av farmare för en tid sedan. Det var på samma gång ett premieringsmöte. I samhället Quinton har man nog dansaftnar någon gång, men som du vet är jag ej intresserad av sådant. På söndagen får man inte ha dans, idrottstillställningar eller nöjen av något slag.
På tal om maskiner så använder man på prärien s.k. ”combiners”, du har väl läst om dem; de taga av säden och tröska den på samma gång. Den drages av en traktor. Landet bör nog helst vara jämnt och säden jämnt mogen, så inte den är för grön att tröska. Någon spillsäd blir det ju inte, men halmen får man räfsa ihop efteråt eller också sätta eld på. Det är visst någon enda här i närheten som har en sådan, men jag har inte sett någon.
Du undrar om Canada är ett fritt land. Jag vet inte riktigt vad du menar. Nog tror jag man lever lika fritt som i Sverige. Huru pass stränga lagarna äro, vet jag inte. Canada lyder under England och engelska invandrare ha vissa företräden. De kunna ju också språket. En del vilja nog visa sig som herrar. I Canada är religionsfrihet. Där finns ingen statskyrka. Vad beträffar politisk frihet kanske man har vissa lagar för t ex kommunistiska eller bolsjevikiska agitatorer. Jag såg i en tidning att man antastat några dylika i Montreal, Canadas största stad. Men något liknande händer ju även i Sverige ibland.
Ja, nu må jag sluta med många hälsningar till er alla och lyckönskan på din stundande 30-årsdag.
Vänligen den broder Victor Bengtsson

Quinton, Sask. 22 januari 1930

Bäste Broder.
Hur kan ni må i Olovsbo nu för tiden? Hoppas det är bra. Ja, jag vill låta det bli utav att skriva och får först omtala att jag har hälsan vilket är det förnämsta, särskilt här ute i främmande land. Och så får jag väl övergå till vädret, det traditionella ämnet att börja ett samtal med. Och då får jag omtala att här är kallt, ja så kallt att ni har aldrig känt så kallt i Halland. Det kallaste var en morgon då det var -48ºF = -44ºC.Men -20ºF är ett ganska vanligt tal här på morgnarna, det är -28ºC.
Det går an då det är lugnt, men blåser det, får man akta sig, så inte näsan fryser av. Så ni ska vara glada för den milda vintern. Dock klarar man sig rätt bra i kylan också, då man är van vid den. Luften är alltid torr och det skall vara ett hälsosamt klimat här. Det är aldrig sådant ruskväder som det kunde vara hemma ibland. Här är rätt mycket snö och det har varit före hela vintern eller från mitten av November.
Vad vi göra då det är så kallt? Ja, man tar det ganska lätt här vintertid. Rätt mycket att göra med kreaturen. Det är ont om vattnet, så vi måste smälta snö till några, för att de skola få nog. Annars är det väl ungefär samma arbeten på ett jordbruk här, som i Sverige.
Utkörning av gödseln, (dock ej någon ”strandsjön”), skaffa hem ved från skogen och hugga den osv.
Skog finnes på farmen tillräckligt för husbehov. Man använder mycket av den. Man eldar så hela huset uppvärmes (4 rum o. kök) så inomhus slipper man frysa.
Tidens hjul rullar oavbrutet framåt och jag har redan firat första julen i främmande land. Inte var det just som julen hemma, men lite julstämning hade vi ändå. Tack för versarna i ditt brev. Jag var på en fäst anordnad av skolbarnen en kväll och så var jag med Lundvalls hos en granne nyårsafton och hade trevligt. Annars har jag varit ”hemma” hela julen. Det är inte utan att det är lite ensligt här i alla fall. Jag nästan längtar till – storstadens gator och torg. Ibland.
Städerna ha dock många fördelar att bjuda, som ej landsbygden har. Kunde man bara få ett passande arbete så – I de större städerna finnas aftonskolor, nykterhetsföreningar, studiecirklar och t.o.m. svenska bibliotek. Ensamheten kan nog ha sina fördelar, men umgänget med likatänkande kamrater likaså. ”Jag” och ”mig” äro inte alltid tillräckligt umgänge för människonaturen.
Idag fick jag nr 1 av ”Såningsmannen”. Otto har prenumererat på den åt mig för ett kvartal. Och så har jag ju tre andra svenskspråkiga tidningar här att läsa. Och det är rätt långa kvällar nu. Jag sänder för roskull ett urklipp ur Canada-Posten, jag fick just fatt i den i kväll, fast den är från i höstas. Det är en radikal, förbudsvänlig och frireligiös tidning. ”Julefrid” som jag fick från Sverige har jag läst. Johan har också sänt tidningar till mig. Jag fick brev från honom för några dagar sedan. Jag vet inget mer att skriva om denna gång. Jag hoppas du skriver en gång vid tillfälle och talar om en hel del.
Jag försöker läsa engelska om kvällarna också, men det går dåligt, det är som då man skulle lära läsa innan man började skolan.

God Fortsättning på 1930!
Hälsningar till er alla från Victor.

Quinton, Sask. 24 Sept 1930

Broder!
Idag regnar det hela dagen, så man kan inte gärna göra något utomhus, jag sitter inne mest hela dagen och eftersom jag har 5 -6 brev att besvara tänkte jag skriva ett eller ett par. Jag börjar emellertid med det här. Det är värst att låta det bli av att börja, sedan man väl börjat går det lättare. Det har knappast regnat så mycket på två dagar här sedan jag kom hit som det gjort i dag och i går. För en veckas tid sedan var det även en regnperiod.Jag har fått veta av brev, att Ni även haft regnigt i skördetiden, mer än här antar jag. En god sak är att vi på den här farmen upptröskat för ett par veckor sedan. Men hur många ha ej tröskat ännu. Som du vet tröskar man ute på fältet. Det tog oss tre och en halv dag att tröska 120 acres (cirka 100 tunnland). I tröskningstiden bruka farmarna arbeta tillsammans på följande sätt: Tänk dig t ex att bland fem farmare är en ägare av en tröska med traktor. Jag tror nämligen det finns en tröskmaskin för var femte farm. Ägaren av tröskverket tröskar dessa fem farmer, men han behöver en man och ett par hästar med vagn från var och en av de fyra övriga under hela den tid tröskningen varar för att köra sädeskärvarna fram till tröskverket. Det tar 4 – 6 körare beroende på tröskverkets storlek. Ägaren till tröskverket betalar 4 – 5 dollars till var och en. Betalningen till tröskverksägaren utgår oftast med t ex. 10 cent per varje bushel tröskat vete, 6 cent för havre osv. 2 – 3 veckor efter skördearbetets avslutande brukar det vara upptröskat om vädret är gynnsamt. Men det var det ej i år. Två gånger har man måst stoppa för regn och nu ser det mörkt ut för dem som äro kvar. Skörden var bättre i år än förra året men knappast normal. Torka och (på en del ställen) hagel gjorde stor skada. Och så är säden så billig så det blir sannerligen inte mycket över för farmarna då de betalt alla utgifter. För många går det ej ihop, så det är nog likadant som i Sverige.
Vetepoolen, det är farmarnas egen organisation, betalar endast 40 cent pr bushel för vetet nu, men betalar väl något mer efter ett halvår eller så, all eftersom avsättningen för vetet är god eller dålig och vars storlek beror på noteringens stigande eller fallande. Utom poolen betalas 60 cent pr bushel. En bushel är 60 pounds = 27 kg, så det lätt räknat ut att det är ett lågt pris. Och detta är för nr 1, dvs första klassens vete och ej många ha det. Oftast är det nr 2 eller 3 och då blir det 4 – 7 cent mindre. Så det är omkring2 cent per kg = 7½ öre.
Redan nu går det ena tågsättet efter det andra mot öster, fullastat av vete.
I Canada var det riksdagsmannaval (jag kallar det så) för en tid sedan med stor vinst för de konservativa. I depressionstider som nu blir det ofta en omsvängning av valresultatet beroende på det parti som haft majoriteten den senaste tiden.
Jag får väl omtala att jag ämnar mig till U.S.A. nu om en tid. Det var ju meningen att jag skulle stanna här till 1 april men min bas ställer sig ej hindrande för mig i det fallet. Saken var den att jag inlämnade ansökan i februari i tanke att det skulle taga ett par år innan det beviljades. Men det gjorde det inte, endast 7 månader. Det var mest på broder Johans inrådan. Så nu kommer jag troligen att gå till honom före jul. Det ska bli roligt att se honom och hans familj. Är det dumt att gå till en storstad där det är många arbetslösa förut? Om inget annat tillfälle yppar sig, går jag väl ut till farmlandet runt där till våren. Det blir alltid någon råd. Jag måste nämligen gå före den 4 januari för att ej gå min rätt förlorad. Den 4 September var jag hos Amerikanske konsuln i Regina, (Saskatshewans huvudstad) och erhöll mina papper. Jag åkte bil dit. Det är 85 engelska mil härifrån = 13½ svenska. Vill du sända mig kusin Alberts adress? Är han i Chicago ännu och har han arbete? Jag kommer nog att resa därigenom, men det är ju inte säkert jag stannar, men möjligtvis en dag eller två, det är inte gott att veta. Det är en lång väg till Hartford så jag hoppas få tillfälle se mig omkring. Väntar svar snart under samma adress.

Hälsningar till er alla från Victor.

Hartford 22 Februari 1931

Bäste Broder.
Tack ska du ha för ditt senaste brev och det kort som låg inuti. Det var ju en ståtlig byggnad Ni byggt för svin och höns. Jag kommer ihåg du sände mig några tidningar före jul. Tack även för dem. Jag har haft i tankarna länge att skriva men uppskjutit det dag för dag. Jag såg i ditt brev att kusin Albert kommer att resa tillbaka i Mars månad. Hälsa honom att han är mycket välkommen här om han vill göra resan genom Hartford. Giv honom vår adress. Jag bor alltjämt hos Johan och hans familj. Och jag hade även turen att erhålla arbete på samma plats. Det är i drivhus. Till våren blir det väl mera utomhus i trädgården antar jag. Det är makligt arbete men 9 timmar om dagen från 7 på morgonen till 5 på kvällen med en timmes middagsrast. Så går jag i aftonskola tre kvällar i veckan, måndag, tisdag och torsdag. Jag tycker tiden räcker inte till här heller. I aftonskolan, som är fri, tycker jag om att gå. I den klass jag går i är ju engelskan nästan det enda vi sysslar med, det är det ämne man behöver först lära sig. Sedan kan man studera andra ämnen, om man så vill.
I den klass jag går äro bland ett 25-tal elever nästan hälften svenskar och bland dem äro vi fem halländingar. Ja, jag trivs även bra i Hartford. Väderleken är ombytlig, ibland mildväder, ibland kallt. Det har varit snö flera gånger och då får jag skotta snö. Jag såg i veckans tidningar att det varit svårt oväder i Sveriges västkust. Kör du till Jällsjö efter ved i vinter? Om du träffar Karl, kan du hälsa honom att jag nyss fått hans brev.
Jag får tala om att för en tid sedan höll jag på att läsa Jack Londons ”Martin Eden” på engelska men det tog så lång tid, så jag läser inga andra böcker på engelska ännu, bara lite i tidningarna. Dock var det ju lättare för mig att läsa den, eftersom jag läst den på svenska förut. Jag har flera svenska böcker att läsa. Du kände väl den vi kallade ”Pärnles Oskar”. Han lär vara gift nyligen med en irländska, efter vad jag har hört. Han bor i Ivoryton där Jennie’s syster bor, jag var där en gång, det är ungefär 7 svenska mil härifrån. Men i bil kommer man ju dit på 1½ timme. Det är gott om svenskar i Hartford, men svenska språket ser ut att dö ut. De som äro födda här av svenska föräldrar tala det ogärna, och nästa generation lär sig det ej.
Jag får sluta för denna gång med hälsningar från Johan och Jennie till Eder alla. Broderligen Victor.

Hartford, Conn Måndag 31 Aug 1931

Kära Vänner.
Det är en ljum Augustikväll, den sista för i år. Ty om några timmar börjar September månad. Sannerligen går tiden fort. Det lär vara ett par månader sedan jag erhöll ditt brev. Jag förstår av brev och tidningar att tiderna inte äro värst lysande hemma i Sverige. Och då är det likadant som här. Dock, så länge vi ha vårt arbete så är det allt väl. För oss. Men de arbetslösas skaror se ut att bli större i stället för mindre. Fabrikerna går dåligt. De få ingen avsättning för sina varor. En utav de största fabrikerna i Hartford är Underwood’s skrivmaskinsfabrik på vars kontor Carl är anställd sedan snart fem år. Den har legat så gott som nere för en månad. Dock har kontorspersonalen arbetat delvis men Carl har varit hemma cirka tre veckor undantagandes hans två veckors semester. För dem som ha familj och mista sin arbetsförtjänst är det svårt att klara sig, ty levnadskostnaderna är höga i staden.Amerika ger heller inget arbetslöshetsunderstöd, åtminstone inte ännu. Det har varit diskuterat i tidningar och överallt, förslaget om införandet av ett sådant system. Ty Amerika är inte fattigt. Men man är rädd för att införa ett dylikt system bland Amerikas folk som är en sådan blandning av olika folk. Man är rädd att folket sedan inte vill ha arbete. Och nog har systemet sina nackdelar alltid. Men varje stad har sina hjälporganisationer som träda hjälpande emellan i trängande fall, så att folk slipper att svälta.
Man tycker människorna skulle kunna ha det bra nu då maskinerna göra största delen av arbetet. Och föda finns i överflöd. Marknaden översvämmas av vete, vilket gör att priserna går ner så att farmarna göra förlust. Bomull är det också överproduktion på här i Amerika. Så kläder fattas oss inte. Och husen stå i många fall tomma, ty det fattiga folket hyra mindre lägenheter eller flytta tillsammans för att nedbringa bostadskostnaderna. Och dock finns det människor som lider brist på det nödvändigaste. Jag kan inte klara upp problemet.
Vi ha haft en fin sommar här med ganska varmt väder periodvis. Dock tror jag att klimatet inte är så hälsosamt till följd av den fuktiga luften.
Jag får väl tala om vad roligt vi haft. I två veckor hade vi hyrt en liten stuga vid sjön och lågo och badade mest hela dagarna. Förstås, jag var där bara en vecka och Johan en vecka men de andra två veckor. Den veckan Johan var där skötte jag hans arbete och så hushållade jag själv här hemma och så gjorde Johan då jag var där. Stugan låg så nära sjön att då tidvattnet kom in gick vattnet ända till trappan, där är nämligen betydande ebb och flod, som du väl hört talas om. Det byter regelbundet var sjätte timme ungefär. Så att om vattnet var riktigt högt kl 12, så var det lågt kl 6. Och det var en betydande skillnad också, ända till fyra fot, så att där sanden var bar då det var ebb, var vattnet upp till armarna då det var flod. Det är för långt att gå till sjön på en em efter arbetet, men vi ha varit där ett par gånger på söndagar. Annars finns här badställen i små insjöar på närmare håll. Vi brukar oftast gå ut på en liten biltur på söndagen.
För några veckor sedan gjorde vi den längsta, vi körde till en halvö som heter Cape Code (uttalas Käp kad.) och det var 165 eng. mil = omkring 26 svenska. Vi hälsade på vår kusin Anna Person där (Anna i Norra Långås). Hon bor annars i Cleveland, Ohio, men hon var med dem hon arbetar för på deras sommarställe där. Vi började resan kl 5 på morgonen och kommo fram kl 10.30. Återresan tog en timme längre till följd av så förskräckligt med biltrafik. Vi körde därifrån kl 5 på em och voro hemma kl 11.30 på kvällen.
En söndag var jag med Carl och Ernest i New York. De ha en bekant där som vi besökte. Det var inte riktigt så långt, det var en billighetsresa. Vi sågo vad som påstås vara världens högsta byggnad, omkring 100 våningar hög, men vi hade inte tillfälle att gå upp i den. Däremot voro vi uppe i Frihetsstatyn i hamnen till vilken vi anlände på båt. Och det påstods vara världens största staty och det skulle Ni nog inte tvivlat på om Ni varit med om att gå upp i den. Fast den är bara fjärdedelen så hög som den byggnaden jag nämnde, så är den 300 fot eller 90 meter hög. I dess huvud, från vilket vi blickade ut på New York, kan samtidigt rymmas 40 personer. Vi tilläts ej gå upp i dess arm fastän trappan ledde upp till den fackla som dess hand håller. Enligt uppgift rymmer denna fackla 12 personer.
Johan fick brev från Otto för en veckas tid sedan. Han skrev att de nya byggnaderna voro i det närmaste färdiga. Men säg, var det inte sorgligt för Skomakare-Johans och Olaussons att få sina hem ödelagda? Jag tycker det var märkvärdigt att gnistor kunde antända så långt ifrån. Vi sågo det först i en liten notis under hallandsnyheter i vår svensk-amerikanska tidning. Ja, där måste bli litet skillnad att se, om man kommer hem nu.
Får väl tala om att jag går till logemöte mest varje lördag nu. Det är en svensk loge av I:O:G:T: som jag är medlem uti. Där är omkring 250 medlemmar och således en kraftig loge, men jag känner ju inte så värst många av medlemmarna ännu. Förra lördagen träffade jag en som är född i Töringe, Vinberg.Logen har ett bibliotek på 300 band, mest svenska, så jag håller på att läsa svenska böcker om kvällarna. ”Folket i Simlångsdalen” av Fredrik Ström håller jag på med f.n.
Jag vill nu sluta min slarviga skrivning med hopp om snart svar. Tala om skörden och om folket osv. Jag hoppas att NI alla ha hälsan. Vi här må bra nu. Jennie var sjuk och till sängs ett par dagar i förra veckan men är nu bättre igen.

Hälsningar till Eder alla
från Victor.

Hartford, Conn. Feb 14, 1932

Broder,
Goddag på dig och er alla. Av datan på ditt senaste brev, ser jag att det snart är tre månader sedan det skrevs, och då är det väl tid att svara.
Jag får väl be om ursäkt för att det inte blivit förr. Vi må alla bra här och ha alltjämt samma arbete och så länge är allt väl. Depressionen ser ut att hålla i sig. Priset på aktier, vilket spelar en viktig roll i detta industriella land, har hållit på att stiga något de senaste dagarna om det nu ha något att betyda. Det var genom deras fall för 2½ år sedan,och för övrigt under hela denna tid intill nu, som mången blev ruinerad.
Att priset på dem sjönk hade ju sina orsaker, överproduktion och – ja, det är väl bäst att lämna den saken.
Men nog måste det väl finnas någon väg att ordna samhället på ett bättre sätt så att alla finge sin del, det finns ju ingen brist på vare sig föda eller andra förnödenheter – tvärtom för mycket.
Kanske är kommunismen det som skulle vara i stånd att omändra samhället till ett mera rättvist sådant. Jag har förut tvivlat på det, men börjar nu luta åt den uppfattningen.
Jag önskar att en omvälvning till kommunistisk samhällsordning kunde ske på fredlig väg.
Här håller man på och gör sig i ordning för presidentval. Hoover har nog inte stora utsikter att bli återvald, jag tror inte han är värst populär f.n. Demokratiska partiet har inte enat sig om någon kandidat ännu, kanhända det blir Al Smith, samme man som försökte 1928.
Där är inte så stor skillnad på de två partierna här. Jag undrar över att inte socialisterna äro fler än de äro här, men deras skara växer. De som finnas äro radikala. Socialister och kommunister är visserligen två skilda partier, men stor skillnad i deras program är det inte. Kommunisterna bygger ju på Sovjet-Rysslands principer och äro internationella, under det att socialistpartiet är nationellt ehuru motståndare till kapitalistsystemet och nuvarande samhällssystem.
Jag hade inte ämnat tala politik, det ligger inte mycket för mig, jag bara försökte förklara läget här, vilket du ju dock känner till förut genom tidningar.
Vi ha haft en ovanligt mild vinter här men vädret är mycket ostadigt. Mest har det varit regn och mulet. Ibland har det fruset för ett par tre nätter, så vind och snö och så regn igen.
Jo, jag har ju gått in i en loge av I.O.G.T. här i Hartford. Men från att ha varit den största svenska logen av I.O.G.T. i Förenta Staterna, så minskar nu medlemsantalet för varje kvartal. Största orsaken härtill är väl att i stället för immigration från Sverige har det svängt om och istället blivit emigration dit.Logen ”Freja” har möte varje lördag kväll och oftast är jag där. Den är mera en sammanhållande länk bland svenska godtemplare, än den är en kamporganisation. Då jag menar detta som en kritik för logen, kritiserar jag givetvis även mig själv. Oftast bruka föreningsmötena vara korta med större tillslutning, dock endast medlemmar, och efter programmet kaffedrickning, därefter dans till kl 12. Mötena börja kl 8. Programmen äro oftast gedigna då det finnes gott om förmågor. Musik och sång ingå alltid. Ofta ett kort föredrag och ofta en skämtsam teaterpjäs el. dyl.
Logen har amatörklubb men jag är inte med i den. Däremot har jag ingått i dess studiecirkel som har möte varannan vecka men arbetar f.n. endast som diskussionscirkel. Den har 12 – 15 medlemmar. De flesta av dessa äro politiskt intresserade och ganska ”röda” varför politik ofta är föremål för diskussion. Logen har ett bibliotek på 300 band och jag är bibliotekarie. Vi äro två, men det är obehövligt, ty inte många låna böcker. Biograferna äro vad som i största grad tar ungdomens intresse. Här är ett 10-tal av dem i Hartford med förevisningar varje dag och varje kväll på året. Sedan talfilmen kom på modet har den nästan helt och hållet undanträngt teatern.
Nåja, jag går själv till bio då och då och är intresserad av den men som folkuppfostrare vill jag inte påstå att den står synnerligen högt. Det beror på innehållet i filmerna. De flesta äro ju rafflande detektivhistorier, kärlekshistorier o.d. men en och annan har nog sitt värde.
Vi ha även haft tillfälle att se de svenska talfilmerna ”Säg det i toner”, ”Fridas visor” och nu senast ”Trötte Teodor” vilken var rolig men det var allt.
I.O.G.T. i Amerika utgiver en tidning, Skandinaviska Godtemplaren, som jag skickar dig ett par nummer av bara för roskull. Läs ”Julfrid” på sidan 3 i julnumret. ”Nykterhetsfolket inför olaga sprithantering” är också läsvärd.
Ja det är så sent nu, kl är över 11 på kvällen så jag vill säga godnatt. Vi just kommo hem nu, vi voro hos våra närmaste grannar på visit. De är i samma hus som vi bo, det är ett tvåfamiljshus. De äro skottar till börden, mannen är snickare och arbetar delvis för samma fru som vi, delvis för andra av hennes släkt. Det är alltså mestadels reparationer han utför.
I morgon har jag skola igen, jag håller alltjämt på med att plugga engelska, jag går dit tre kvällar i veckan.
Som sagt, God natt!
Skriv igen till
Victor.

Hartford, Conn. 16 Maj 1932

Bäste Broder,
Tack för brevet som jag erhöll för någon vecka sedan. Och tack skall du ha Allan för de rader du skrivit. Jag trodde knappt du kom ihåg mig. Roligt att se att du lärt dig skriva så duktigt. Jag tror du skriver bättre än jag och bättre än din pappa också. Jag hade tänkt skriva förr så detta brev hade kommit fram till din födelsedag, det gör det nog inte nu. Dock lägger jag en födelsedagspresent i brevet till dig.
Som jag kan förstå så har ni hälsan och lever livet som vanligt. Så också här. Johan och jag ha vårt samma arbete och det äro vi glada över att få behålla i dessa arbetslöshetens tider. Det är inte stor procent av arbetarna som arbetar full tid. Om det vore rätt ordnat så skulle det heller inte vara behövligt att arbeta mer än 4 eller 5 dagar i veckan, ty med hjälp av de maskiner som finnas skulle nog bli producerat för befolkningens behov på den tiden och en lön motsvarande en familjs behov skulle kunna bli given för denna tids arbete.
Det är inte brist på födoämnen eller kläder i länderna som gör att många kanske frysa och svälta, då de ej kunna erhålla arbete. Det är alltså fel i samhällsmaskineriet och det äro alla ense om nästan utan undantag, men medlen att upphjälpa det, där är det den politiska striden börjar. Vad du skrev om att vi ej böra hindra utvecklingen kan man ju instämma i men utvecklingen ligger ju i människans händer, de kunna leda den vart de vilja, dvs om de kunna enas. Det bör väl dock uppfattas som vars och ens plikt att i ett demokratiskt samhälle göra sig underkunnig om under vilka former samhället ledes och var och en i sin mån söka påverka utvecklingen till det bättre. Det var väl också din mening. Men jag deklarerar min oförmåga att utskriva något undergörande recept på en fullgod samhällsform. Dock, under dessa tider av arbetslöshet och överproduktion på livsmedel o.d. borde t. ex en lantbrukare inte behöva gå och släpa 12 – 15 timmar om dagen i 6 eller kanske 7 dagar i veckan för att ernå sitt uppehälle. Detta gäller lika mycket för Amerika som för Sverige. Många butiksbiträden, restaurangbetjäning m. fl. ha också orimligt lång arbetstid under det att fabriksarbetare inget ha att göra f.n. De förstnämndas arbetslön är inte för hög men arbetstiden för lång. Jag nämner ingenting om dem som aldrig arbeta utan leva på andras arbete.
Nåja, det är väl bäst att sluta språka politik. Har inte valutafallet i Sverige förbättrat priserna på jordbruksprodukter?
Ja nu ha vi sommar här fastän våren kom jämförelsevis sent. Idag var den varmaste dagen vi haft hittills i år med + 85° i skuggan. Det är väl ungefär + 30° C.
Jag kan inte tänka ut mera av intresse att skriva om, det är också sent, så jag behöver krypa i bädd. Jag hade flera tidningar att läsa innan jag kunde förmå mig att börja skriva. Jag skulle skrivit igår, men vädret var för vackert och så voro vi borta hos en bekant familj på kvällen. I dag ha Jennie och Johan varit på begravning i Ivoryton intill Essex. Det var en gammal svensk gumma, som de voro bekanta med sedan de bodde där, som hade dött.
Många hälsningar till Er alla från oss.
Broderligen, Victor.

Hartford, Conn, 18 Aug 1932

B.B
Tack för senaste brev. Och tack skall du ha, Allan, för vad du skrivit, det var riktigt roligt att du skrev till mig. Jag tyckte du skrev riktigt bra. Det är ju så länge sedan, så jag skulle ju ha svarat förr, du får förlåta mitt långa dröjsmål. Nu har du väl börjat skolan igen, kan jag tro; har du långt att gå till skolan?
Det regnar här i e.m. annars har vi haft varmt väder en tid, dock ej alltför hett. Det har varit en fin sommar. Och jag har mitt samma jobb, så jag har inget nytt att omtala. Jag lägger i ett par foton i brevet och får väl tala om vilka personerna äro. Där jag står emellan två flickor, ser du nog, Algot, att den ena är vår kusin Anna Persson. Den andra är Agda Carlsson eller ”Stavangens-Agda”. De ha plats i samma hus i Cleveland och voro här för en vecka på sin semester. Kanske du sett kortet hos Otto och läst vad jag skrev till honom för en tid sedan. Agda har två systrar som reste till Sverige i sommar, därför att deras mor ”Stavangens-Brita” var sjuklig. Och Agda skrev till oss nyligen att de inte varit hemma mer än två veckor innan deras mor dog. Hon hade nästan alla sina barn i Amerika. Du, Algot, kände kanske Anna som var hos Hjalmar och Albertina en tid till Gamlens i Vinberg. Hon är gift nu i Cleveland. Vi togo det andra kortet en söndag vi voro ute och åkte. Det är Carl, Ernest, Agda och jag. Anna tog kortet. Det första kortet är taget utanför ett av de växthus där jag oftast arbetar. Carl, Ernest och jag togo dem, Anna och Agda, till kusten österut från Hartford där deras herrskap har ett sommarhem. Sedan gingo vi tre pojkar på en biltur genom staterna Massachusetts, New Hampshire och Vermont, det är norr från Hartford. Vi voro borta i tre dagar och körde omkring 125 svenska mil.
För ett par veckor sedan hade logen här en utflykt, som jag var med på. Det var till en plats nära Bridgeport, en annan stad i Connecticut. Och där var goodtemplare därifrån också. Då fick jag se en person som var mig bekant. Genast jag såg honom kände jag igen honom, fast jag inte var alldeles säker på det. Jag hade nämligen inte sett honom på 11 – 12 år. Det var en läskamrat till mig som heter Herbert Börjeson och han bodde på den tiden i Smedsgård, jag vet inte om du kände honom. Hans farbror som han bodde hos hette Sven. De hade bott till Pears Böers i Utterås förut. Hans far var i Amerika och han reste själv till Amerika i 17-årsåldern. Han har en bror som heter Gottfrid som var hos Karl i Jällsjö en sommar.
Jag tilltalade honom och frågade var han var ifrån, och då han svarade Tvååker visste jag det var han. Han kände inte igen mig innan jag talat om att vi hade sällskap då vi gingo till prästen. Jag visste inte var i Amerika han fanns. Han är gift och nu skulle han göra en resa till Sverige med sin fru och en liten dotter.
Ja, man råkar ut för en del egendomligheter i ”Amerikat”.
Det är alltjämt många svenskamerikaner som reser tillbaka till ”gamla landet”. En del för att stanna där och en del för att komma tillbaka då det blir bättre tider om det blir det någon gång. Den som är utan arbete och har ett sparat kapital kan ju leva billigare i Sverige till följd av dollarns höga värde i förhållande till kronans för närvarande.
Fyra medlemmar av logen Freja, som jag tillhör, lämnade med Kungsholm i måndags och äro nu på väg mot Sverige. Ett flertal ha rest förut. Ännu är dock medlemsantalet över 200 fastän mötena sällan äro besökta av mera än 40 – 50. Det var en gång den största skandinaviska loge av I.O.G.T. i Amerika. Om det är det ännu, vet jag inte, men tror det väl knappast. Hartford har bara en loge av I.O.G.T. medan många andra städer ha 2 eller flera. Jag är nyvald sekreterare nu i logen.
Ja, det ser inte vidare lovande ut med förbudet i Amerika f.n. Folkmajoriteten är för upphävande därom kan man vara säker. T.o.m. Hoover har nu (för att fånga röster vid valet antagligen) ändrat sin ställning till förbudet. Han är i favör för att varje stat får självbestämmanderätt i fråga om rusdryckslagarna. Och det är ju precis vad det var före förbudets genomförande 1920. Den andra presidentkandidaten för höstens val guvernör Roosevelt är ju mera ”våt” ännu. Men: ”Det skall bli roligt att leva och se hur det går.” Folkmeningen kanske ändrar sig ännu en gång.

Hälsningar till er alla.
Viktor.

Hartford, Connecticut, söndagen den 11 Dec. 1932

Broder Algot och familj: Hur står det till? Hoppas bra. Tack, Algot och Allan för senaste brev jag fick.
Först vill jag omtala att vi har hälsan och mår bra. Jennie är kryare nu än hon var första året jag var här. Så hon sköter hushållet för oss fyra karlar och även tvätt och strykning, som här i Amerika göres varje vecka. Men så har hon tvättmaskin. Det mesta arbetet är strykningen.
I övrigt är man van vid bekvämligheter här. Bröd o.dyl. köpes av bagaren som kommer omkring varje dag.
För att producera värme användes ju mestadels kol, i varje hus finnes givetvis värmeledningselement i varje rum, så man eldar endast i en större kamin i källarvåningen. För matlagning användes gas eller elektricitet. Det senaste nya är oljebrännare som kan insättas såväl i kolspisar som även användas för uppvärmning av värmeelementen för hela huset. De äro i likhet med gas och elektricitet renligare än kolspisen.
Vi ha haft en fin höst här, sommaren var förresten också bra och inte så väldigt varm som första sommaren jag var här.
Vi ha haft mycket regn för en tid sedan varefter det varit lite ombytligt med frost ibland och dessemellan varmare.
I går kväll föll den första snön och det ser ut att bli mer. Jag var ute och skyfflade snön från trottoaren i en timmas tid i dag på morgonen. Det är också ganska kallt i dag, men det är nog knappast troligt att denna snön stannar kvar till jul, ty det är sällan det är stadig frost i mer än en vecka i taget. Ja, det var om vädret, men jag borde ju ha något viktigare att skriva om.
Tiderna äro ungefär desamma, någon förbättring har inte märkts. För oss som ha stadigt arbete går det ju bra, men för många är det bekymmersamt. Det finnes ju hjälporganisationer som avhjälpa den värsta nöden, men hjälpen blir nog liten i många fall. De svenska kyrkorna och alla andra svenska föreningar i Hartford äro representerade i en svensk nödhjälpsförening som söker taga vård om hjälpbehövande svenskar. Den brukar få in och dela ut omkring 1000 dollar om året, mest tages in på en stor konsert som hålles årligen, i år i form av en Gustav Adolfsfest. Dessutom genom gåvor från föreningar och enskilda. Det är fler än någonsin som behöva hjälp i år.
Beträffande prisnivån så är den ganska låg på såväl födoämnen som kläder. Hyrorna ha nog gått ner något, men inte så mycket, därför att husen äro intecknade och högt beskattade. Dock stå många lägenheter tomma. Farmarna få givetvis mycket lågt pris på sina produkter sedan mellanhänderna fått sitt. Jag har så liten reda på priser nu så det är bäst att jag inte nämner några, ty om jag ger några måste jag för åskådlighets skull ge flera och som sagt jag känner dem inte så noga. Lönerna för industriarbetarna ha givetvis också gått ner liksom arbetstiden förkortats för dem som äro lyckliga nog att arbeta alls. Situationen ser verkligen inte vidare ljus ut f.n. En del tro på att det skall bli bra nu, bara Roosevelt får tag i tömmarna men jag tror inte det har någon vidare betydelse.
England och Frankrike ha ju nu gått inpå att avbetala den årliga summan av sina krigslån och det påstås skola sätta pengar i rörelse och förbättra förhållandena.
Men det har ju sina nackdelar, ty det minskar ju dessa lands köpkraft och Amerikas marknad blir mindre. Då dollarns värde är så högt i andra länder minskas givetvis efterfrågan på amerikanska varor.

Här har varit sådan jubel nu efter valet ty nu skulle gubevars förbudet slopas och det skulle ge så många arbete i bryggerierna så allt skulle bli så bra. Man tänker inte på att de pengar som användas till dryckesvaror måste tagas från något annat och minska köpkraften på nyttiga handelsvaror. Det vore mycket att säga vidare men det skulle föra för långt. Det troliga är nog att förbudet kommer att slopas även om det kommer att taga längre tid och röna hårdare motstånd än man beräknat. Hurudana följderna bli får den se som lever. Men jag tror att det är lika bra att slopa det då nu majoriteten av folket vill ha det så. Ty att enforcera lagen mot folkets vilja är inte lätt. Förbudet är nog misslyckat därför att det inte blivit enforcerat från början. Polismän taga mutor av utskänkningsställenas ägare.

Carl arbetar på samma fabrikskontor som förut. Ernest går i den s.k. högskolan men har inget vidare studieintresse, han har inte heller bestämt sig för någon särskild bana, bara går i skolan därför att det är närapå omöjligt att erhålla någon plats
Själv går jag till aftonskolan igen, jag tycker det är roligt och det skadar mig ju inte även om jag inte lär mig så mycket. Jag är vidare sekreterare i min loge, så jag är upptagen nästan varje kväll. På onsdag kväll skall jag gå och se ”Värmlänningarna” som då visas på en biograf här i Hartford. Som ni nog sett i tidningarna inspelades den i somras i Sverige som talfilm.
Jag kan omtala att jag för ett par veckor sedan var i tillfälle att se och höra Helen Keller, den kvinna som är döv och blind men vars intelligens förvånat världen. Du, Algot, har nog läst hennes bok ”Min Värld”. Hon har sin känsel så uppövad att den ersätter hennes syn och hörsel. Hon var ett normalt barn tills dess hon var 19 månader gammal. Då förlorade hon sin hörsel och syn genom scharlakansfeber. Vid sju års ålder kunde hon inte förstå eller tala något med någon. Hon blev då lärd genom oerhört tålamod till att förstå meningen av ord stavade i hennes hand och sedan hon en gång lärt sig förstå meningen av ord och deras samhörighet med föremål gjorde hon snabba framsteg. Hon var förut dövstum därför att hon aldrig hört någon tala till henne. Hon blev lärd att forma läpparna och frambringa ljud, detta genom att med sina fingrar känna på andra människors läppar och strupe då de tala. Hon kan härmed förstå vad de säga och hon kan säga det efter fastän hon ej hör vad hon själv säger. Men hennes röst ljöd olik andra människors och hon var svår att förstå för den som ej hört henne förr. Hon kunde känna genom vibration i golvet då publiken applåderade. Hon hade sin tolk med sig som stavade i hennes hand och ledde henne till talarplatsen samt i början sade om vad hon sade. Hon kan uppfatta och njuta av sång och musik då det stavas i hennes hand med användandet av fingeralfabetet. Hon förstår vad folk säger antingen på detta sätt eller också genom att röra vid deras läppar. Hon talade för de blindas sak och behållningen av hennes föreläsning gick till dem.

Många gå hem till julen. En morupsflicka som kommit hit till oss ibland är på sjön nu på väg mot Sverige. Hon skall gifta sig där och bosätta sig i Gnosjö Småland nära Värnamo. Det är Olga Carlson och hon är från Oskars i Brandsbohl, alltså syster till Hulda, som är gift med Anders på Vången, och Karl som är gift med Davids Julia så vi känner ju till folket.
Ja, nu har jag rabblat upp alla saker jag tänkt på men om ni kan få någon mening av dem vet jag inte. Jag vill nu önska Eder alla en God Jul och Ett Gott Nytt År.

Broder Viktor.

Hartford, Conn. d 8 Maj 1933

Goddag på Er i Olofsbo.
Jag har länge tänkt svara på ditt brev Algot, men först nu har det blivit handling av. Har man bara börjat så blir det väl slutat någon gång. Ja, det vill säga man ger inte upp så lätt bara man börjat. Nu skulle jag möjligen kunna tänka upp en hel del att skriva om men det bleve nog inget vidare intressant och troligen vad Ni vet förut. Därför tror jag att jag vill fatta mig kort. Först och främst: Vi äro friska och ha vårt samma arbete. Våren är här och därmed lite mera att göra. Men jag antar att Ni har mera bråttom än vi. Men vårarbetet är väl avslutat nu?
Du undrar om vi träffat några av våra släktingar och bekanta här i Amerika? Nej inte jag, åtminstone inte sedan jag var på resa hit och stannade i Chicago ett par dagar. Då träffade jag ju ”Skälla-Albert” som ju nu är i Sverige. Det är ganska långt ut till Ohio var morbror Carl bor, samt Birger i Galtås och en del andra. Johan, Jennie och pojkarna voro därute en vecka sommaren 1930, alltså tre år sedan, det var ju innan jag kom hit. Det tar minst två dagar att köra med bil en väg och så kostar det ju pengar. Genom ett brev som Jennie fick från morbror Carls dotter Anna, som är gift, hörde vi att ”Skälla-Ragnar” var utan arbete och tänkt på att resa hem. Jag undrar om han gjort allvar av det? Kärragärdespojkarna äro ju ute i Los Angelos (där de hade jordbävning för en tid sedan) och det är ju närapå lika långt dit härifrån som det är till Sverige.

Ja det är ju en hel del som händer här såväl som annorstädes i världen men det tar för mycket rum och tid att skriva om, du läser det nog i tidningarna. Vad jag sänder med här är som du ser ganska gamla nyheter, men jag hade klippt dem ut för att skicka dem till dig och då får du ursäkta att de är försenade. Sedan dess ha vi ju fått ny president mm. mm. mm. Men någon synbar förbättring i arbetsförhållandena har inte gjort sig gällande ännu. President Roosevelt har blivit mottagen med entusiasm av den stora massan, man tror att han är ”mannen som skall göra det”. Han är nog också en drivande kraft och gör vad han kan, så långt hans principer gå. Ölet har gubevars kommit tillbaka och skall återställa ”prosperiteten” och avhjälpa kassabristen. Bara nu folket vill dricka ordentligt dvs. tillräckligt. Och det ser ut som de få slantarna rulla med lätthet till ölstugan oberoende vad annat de kunde behövas till. Och snart är väl hela förbudet slopat. Och med den folkopinion som finnes är det kanske lika gott.
Sänder några prov på en svensk-amerikansk arbetar-diktares alster. Se vad den mera konservativa tidningen Svenska Tribunen Nyheter skriver om honom.
Beträffande utsikterna å det ekonomiska området så tror folket att en förbättring är i görningen nu efter den s.k. inflationen of dollarn och lämnandet av guldmynten. Priserna å varor äro i stigande, vilket är ämnat att stimulera köplusten. Men förmågan att köpa blir ju i många fall mindre eftersom lönerna inte gå uppåt då priserna göra det. Nå, den som lever får se.

Här äro flera som fått hemlängtan igen nu i vårens grönskande tid. Där är flera medlemmar av logen ”Freja” som jag tillhör, som äro på väg till Sverige. En del ämnar sig hit igen, en del veta inte hur eftersom arbetslöshet är orsaken till hemresan. Ja, det är som någon sade att immigrationsströmmen den rinner baklänges, ty ingen är så dum att han reser hit i sådana tider. Men den som har ett arbete håller fast vid det allt han kan, även om lönen reducerats några gånger.
Nu vill jag sluta med ursäkt för min slarviga skrivning och med en hälsning till Er alla. Jag kom just ihåg att det är Allans födelsedag snart. Här är dollar i födelsedagsgåva för roskull och hjärtlig lyckönskan Allan.

Broderligen, Viktor.

Hartford den 3 Sept. 1933

Goddag på Er alla och hjärtligt tack för det brev och det fotografi som jag fick för bra länge sedan. Jag borde ju skrivit och tackat för länge sedan, men, nåja, jag hoppar över de vanliga ursäkterna. Och tack skall du ha Allan för vad du skrivit till mig. Jag tycker du skriver väldigt väl för att bara gått i småskolan. Och jag kan se på kortet att du har växt duktigt sedan jag såg dig.
Nu går du väl i skolan igen eller är du hemma och hjälper till med att plocka potatis? Vad heter din lärarinna?
Vi hade en ganska torr sommar men nu ha vi fått regn mer än nog. Det har dock varit vackert väder en vecka eller mer men i dag regnar det igen. I morgon är det arbetarnas dag här så då ha vi fritt. Det är alltid första måndagen i September. Den motsvarar 1. maj i Sverige.
Vi hade en veckas semester för någon tid sedan, då voro vi fyra karlar och en annan pojk, på lustresa till Washington, Förenta Staternas huvudstad. Jennie trodde sig inte till att åka med, hennes hälsa är ju inte så god, så hon stannade hos sin syster i Ivoryton.
Vi voro borta i fyra dagar och sågo ju en hel del och hade trevligt under resan. Vi voro inne i ”The Capitol”, det är riksdagshuset, samt ”The White House” (Vita Huset), där presidenten bor. Det var givetvis endast en del av det sistnämnda som var öppet för besökande. Washington är en vacker stad på en halv miljon innebyggare och det är omkring 10 svenska mil sydväst från Hartford. Vi voro inne i två minnesbyggnader över två av Förenta Staternas mest ärade och ihågkomna presidenter, nämligen George Washington och Abraham Lincoln.
Dessutom i ett museum, samt där den mäktiga dollarn tillverkas osv.
På hemvägen stannade vi i några timmar i Filadelfia och sågo ett akvarium, där man kan gå omkring och titta på olika sorters levande fiskar, och sedan i en s.k. zoologisk trädgård där vilda djur hållas i fångenskap.
Filadelfia är åtskilligt större än Washington men störst är ju dock New York, som vi också åkte igenom efter att ha åkt igenom en 3 km lång tunnel under Hudsonfloden. Det är verkligen imponerande underverk mänsklig skicklighet och arbete lyckats åstadkomma.
Jag önskar Ni kunde se de vägar vi åkte på. Breda, raka och överallt cementbelagda. Mellan Filadelfia och New York voro de ju bredast, och där var också den mesta trafiken, och där blir man arresterad om man kör för sakta, ty det anses som ett hinder för den allmänna trafiken som ständigt rusar fram som en ström. Naturligtvis är det ju dock förbjudet att köra för fort.
Jag tror inte jag kan hitta på att skriva mer nu men jag hoppas att få höra från Er igen och alla de nyheter Ni ha att meddela. Hur är det med morbror? Hälsa honom.
Vi fick Elsas och Ottos bröllopsfoto för en tid sedan, det var ju vackert. Vi ha vårt samma jobb och må alla väl. Jag hoppas att ni alla även ha hälsan. Och så får vi väl tro att det blir bättre tider nu.

Med hälsningar,
Viktor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *