Blogg,  Djur,  foto

Normal ridtur, äntligen

Efter vinterns avbrott med först hovböld och sedan bara massa promenader och tilltagande feghet från min sida, så tog vi äntligen en s.k. normal ridtur igår! Dvs, jag kände mig fortfarande feg men vi tog ändå 3 galopper och hon skötte sig jättefint i dessa, som att hon ville ge matte lite bättre självförtroende. 😄

Ridstatus: vi skrittade uppför backen till Fällesåsen. Där stannade hon flera gånger. Hon var inte andfådd men hjärtat slog fort. Jag undrade för mig själv: ”ska jag bli orolig nu igen?” Men jag satte det tillfälligt på kontot för väldigt dålig kondis och lite stelhet och obehag från ländryggen och/eller höften på grund av detta. Så vi fortsatte, men hon fick vila så många gånger hon tyckte hon behövde.

Sedan travade vi när vi kom ner mot sjön och efter vägskälet tog vi galopp. Villigt men helt sansat tempo. Hon kändes eventuellt aningen stel – pyttelite – men jag satte det på kontot för dåligt riden sista tiden. Sedan kom vi till den röda stugan i Århult. Där stod Kristoffer med traktorn, bakom det lilla uthuset. Plötsligt pyser det till kraftigt några gånger och Cola är plötsligt vänd åt andra hållet och ska absolut inte gå närmare!!! Aldrig i livet! Eftersom jag inte vet om det ska låta mer, eller vad som ska hända runt traktorn (det var högtrycksluft han blåste med,) så hoppar jag av och leder förbi henne. Det går utmärkt och inget mer pysande. 😊 Vi missade ju dock den tänkta galoppen där, men jag hittade några stockar nere längs vägen, där jag kunde sitta upp igen. Nu tyckte Cola att vi kunde springa igen, men hon höll sig tills vi passerat Olles hus och även infarten till hagarna mot stallet. Där släppte jag henne i uppförsbacken. Hon sprang glatt och orkade NÄSTAN ända upp tills det delar sig. (Det är inte flåset, utan kroppen. Mjölksyra?) Men helt okej för en häst som hållits igång så sparsamt. Sedan skrittade vi uppför resten och tog sedan en galopp till mot Fällesåsen-hållet. Väldigt villig, men helt sansad så fort hon fick ”kommit iväg”. Kändes jättebra för mitt självförtroende, med dessa galopper! ❤🥰

Sedan, när vi kom till den långa nedförsbacken hemåt, så var det dags för en såndär 180°-snurr igen. Jag satt avslappnat och glodde ner i backen åt vänster och kommenterade (?) de tydliga avtrycken från hennes joggingskor, när hon plötsligt kastade sig runt. Helt utan anledning, enligt mig. Eftersom det börjat luta neråt och dessa helomvändningar alltid inleds med avstamp med bägge fram och huvudet ner, direkt följt av den snabba snurren, så satt jag nog lite löst denna gången. Det blev liksom så väldigt mycket nedåt framåt plötsligt. 🤣

Men som sagt, vi hade ändå en mysig runda i alla gångarter som bidrog till att stärka mitt självförtroende lite. 😊

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.