Blogg,  Djur,  foto

Brunsten börjar…

I onsdags gick vi en promenad. Eller ja, började på i alla fall. Jag lade märke till tecknen redan när jag hämtade henne från hagen: när vi passerade Sheila, så stannade Cola som en staty och väntade tills Sheila nosade på hennes bakdel. Sådär gör hon inte i normala fall. Sedan gick vi då. Tog den långa backen upp mot Fällesåsen. Cola klev på med sjumilasteg och jag fick hålla in henne flera gånger och påminna om att det är jag som ska gå först. Det där tempot kunde jag omöjligt hålla i den knöliga snön. Att det är brunst på gång är helt klart. När vi hunnit ända upp till den stora stenen, tänkte jag att vi skulle gå in till höger en bit i lössnön. Då slant jag till och hamnade på knä varpå Colahästen trampade på grimskaftet så panikhaken öppnade sig… det hände på typ tre sekunder. Först fattade hon inte riktigt att hon var lös. Hon travade före några steg och stannade och väntade. Men innan jag hann längre än till hennes rumpa så småsprang hon lite igen och plötsligt satte hon av upp mot hagen och stugan till. Jag tänkte att det är nog (?) ingen fara, hon väntar nog… Efter en stund hör jag världens gnäggande uppifrån skogen och sedan kommer hon farande som ett jehu! -”Ja, kom du Cola, duktig tjej”, säger jag och håller ut armarna. 😂 Det säger bara svisch och hon tycker det är en jättebra idé att rusa rakt förbi mig och nerför den långa backen i galopp, barfota bak! Jag svär och går efter så fort jag kan och kollar hela tiden efter märken i snön som skulle tyda på att en häst gått omkull, men nejdå. När jag kommer till stallet har Marina tagit emot Cola, som stannat för att hälsa över tråden på Tata, med lyftad svans. Nu stod hon i en box och hon hade säkert sprungit hela vägen för hon var helt genomsvettig! (Hon hade täcket på sig.) Så eftersom hon redan fått dagens motion, så släppte jag ut henne i hagen igen… ☺😝

Idag, fredag, så tänkte jag mig en tömkörningstur. Sagt och gjort, på med grejorna och så gav vi oss iväg. Inga konstigheter i början, utan hon gick på bra. När vi gått på banvallen ett tag, så hör hon plötsligt att det kommer några långt bakom oss. De pratar/låter och har nånting (en cykel) emellan sig. En dag som denna är detta tydligen livsfarligt. Efter att först bara stannat och glott bakåt, så gör Cola nu en helomvändning mot mig så tömmarna är runt henne! Hon vill inte vända om utan reser sig. Jag lyckas dock reda ut det, men hon reser sig gång på gång. Vi går mot cyklisten eftersom det är det hon vill och hon taktar hela tiden och mötet går spänt men ändå hyfsat. Jag påminner henne om att hon mött cyklar massor av gånger förr… Så fortsätter vi och hon kan inte gå ett steg i skritt. Jag låter henne takta på – bara hon går framåt så… Sedan kommer en joggare och springer om oss. Det har hon också glömt att hon sett förut så då är det dags att resa sig igen! Står och viftar med framfötterna som värsta cirkushästen. 🙈 Sedan taktar vi vidare. Nere vid Apel-krysset står en traktor på vägen åt vänster, som startar när vi närmar oss. Tydligen är det så att hon även har glömt att hon sett traktorer förr, så nu är det dags för ett antal stegringar igen. Hon t.o.m. går ett par steg på bakbenen! Sedan taktar vi vidare ända hem till stallet, där vi går direkt till paddocken. 😛

Jag plockar av henne träns och gjord och ländtäcke och jagar igång henne i galopp. DÄR förändras hästen och det stora lugnet inträder. 🤣🤣 Hon kan tänka sig att galoppera en sansad galopp längs en långsida, där hon sedan stannar tills jag hunnit ikapp och jagar igång henne igen. Tror det blir 4 eller 5 långsidor, sedan är matte trött och Cola vill rulla sig. Den lugnaste, mest sansade lilla häst man kan tänka sig. 😍😁

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.