Blandat,  Blogg,  Djur,  foto

Ingen förändring

… mer än att Lillan har kommit tillbaka i flocken. Hopsläppet gick ganska odramatiskt, om man ska summera det hela. Jag tycker att Cola accepterar Sheila bra nu. Inte så att de är VÄNNER, det är väl att ta i, men ändå. Roy har från att ha varit den lågt stående som bara vill vara vän med alla, börjat visa tendenser till att hävda sig den senaste tiden och det är ju bra för honom. Att stiga lite i graderna. 😆 Lillan och Cola har visat varandra bakåtstrukna öron några gånger och det är ju lite ovanligt. Men det är bra att de nu är fyra i flocken – tre är egentligen för lite. Lätt att en blir utanför. Nu har ju bara Lillan och Sheila känt varandra i knappt två dagar än, så ge det hela nån vecka till, så hinner nog allt sätta sig.

Regnandet fortsätter och just nu är det snöblandat igen och det eländiga vädret påverkar ju hela sinnesstämningen. Precis ingenting känns roligt eller motiverande. Jag har tagit lite promenader med Cola var eller varannan dag, beroende på vädret. En del superkorta, en del lite längre.

Igår blev det inget mer i stallet för min del än att mocka och vara med på hopsläppet på morgonen, för sedan åkte jag till Göteborg och tog emot mamma som kom hem från sjukhuset med sin nya höft. Det var fysioterapeut, arbetsterapeut, hemtjänst, larmtjänst som bytte av varandra. Dublettnycklar delades ut men det blev inget larm installerat hos mamma nu. 😦😔 Efter nyårshelgen? Men hon får nattillsyn nu i början i alla fall, med hjälp till toan. Mamma mådde bra men var väldigt, väldigt trött. Tror en del beror på den starka värkmedicinen. Men den ska trappas ner och vara utsatt om ca en vecka. Hon hade med sig en rullator som hon tränade att gå med hela dagen, samt ett betastöd som vi kom på var bra att ha stående inne i badrummet, eftersom rullatorn inte gick genom dörröppningen. Så monterade de en sits med armstöd på toan och en sittbräda över badkaret och mamma fixade galant att få bägge benen över kanten när hon satt på den. Hon fick även en fristående toalettstol, att ha i sovrummet för nattliga toabesök. Jag stannade kvar där fram till kvällskvisten och vi åt middag ihop. Mamma hade längtat efter kokt potatis, för maten på sjukhuset hade varit i princip oätlig. (Klimpig gröt, kokta ägg som var gröna och smuliga, enbart potatismos med nån ”gråbrun sörja” till, som de tappat ett helt saltkar i, osv. Även personalen som serverat dem maten, sa att det var under all kritik.)

Idag var det till att mocka hage igen samt att ta en småregnig promenad med Colahästen. Hon håller fortfarande på sådär – att hon stannar titt och tätt, åtminstone de första tjugo minuterna eller så. Bara står där och ser ynklig ut. ???? Sedan går det bättre, men jag ser att hon fortfarande inte går 100 % rent. Kan undra ändå, ifall det inte är nån mindre sträckning högre upp nånstans?? Jag bara gissar, för det är väldigt svårt att se var det kommer ifrån. Hon nickar en liten aning när hon går, som skulle kunna tyda på att det kommer från höger fram. Men jättesvårt att säga. Vi får fortsätta så här några dagar till och sedan får jag väl ha ut Carola igen.

Om man tittar riktigt, riktigt noga i början på filmen när hon går, kan man se en tendens till att hon vill sätta ner sitt vänstra framben (det bruna) lite, lite snabbare. Alltså stödja på det lite mer än på det vita. Man ser det även senare när vi går på slätare väg. Hon tar inte precis kortare steg med sitt högra, men det är som om hon vill tynga på det så kort tid som möjligt. Kanske känns det mer när benet kommer bakåt (när man stöder på det för att flytta det andra benet)? Ja, jag vet inte, som sagt…

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.