Blogg,  Djur

Halmen går åt

Det är en strykande åtgång på halm i hagen. Ja det är ju meningen att de ska tugga halm på dagen, mellan frukost och kvällsmat, men guuud så de skräpar ner! Hälften av innehållet i nätet hamnar på marken! Där blir det nedtrampat i den våta marken och sedan använder de den till toalett…

Igår red jag risskogen bort och där inne stod en älg och tittade på oss! Inte jättenära, men inte heller såå himla långt bort. Cola tittade till och undrade sedan lite över VAD det var hon såg EGENTLIGEN, och ville hela tiden vrida på huvudet för att titta mer. Medan jag oavbrutet vred tillbaks hennes huvud och sa att nu går vi bara framåt och bryr oss inte. 😅 Men Cola blev lite misstänksam och undrade lite om vi ändå inte behövde springa lite?

”Härinne i snårskogen?” frågade jag. ”Är du galen?” Men när vi så småningom kom till uppförsbacken, så fick hon galoppera i den åtminstone. Hon fick allt lite förhöjd adrenalinnivå i kroppen, av älgsynen. Men så länge den inte kom emot oss så… Sedan skulle vi galoppera på banvallen och jag förde vimsiga diskussioner med mig själv inne i mitt huvud.

Jag har nämligen av nån anledning drabbats av nån blockering, eller hang-ups eller kalla det vad man vill. Jag är inte glad åt det, tvärtom, och jag vill ju bli av med det. Åtminstone att det ska bli bättre. Det hela började urarta (från min sida) när hennes enormt jättepigga period startade – för nån månad sedan eller kanske drygt? Jag fick liksom en klump i magen varje gång när vi skulle rida en runda som hade flera sträckor där hon älskade att galoppera fort, för det gick såinihelvetefort!! Det är liksom jättekul! Ja. Men mest efteråt. Och skräckblandad förtjusning när vi är mitt uppe i det. Men precis INNAN… Huuu, så jag gruvar mig och känner mig feg och gammal och värdelös. Och jag försöker analysera fram en grundorsak, för att kunna bearbeta den, men har inte lyckats. Det har blivit en ”grej”, liksom. Så nu väntar jag på att den bara ska avta av sig själv. 🤣🤣

Hursomhelst, så står det en bil längre bort på banvallen och den måste vi ju skritta förbi. Väl förbi den, så ser vi ett par fotgängare längre fram… dem kan man ju heller inte flänga förbi i galopp. Så vi skrittar vidare. Men snart känner vi oss frustrerade, både Cola och jag och de går ganska fort långt där framme så vi har inte närmat oss. Alltså tar vi en galopp tills vi hinner ikapp. Helst sansad fin galopp. Duktig colahäst. Och eftersom de går rakt fram, så svänger vi ner Ängavägen och tar resten av galopperna där och mot Fritzons istället…

Idag red vi enbart Ivarssonsrundan, (eftersom det var helg och kanske kanske jakt nånstans?) Och galopp på banvallen tillbaka från Ängavägen, den sträckan vi missade igår. Cola skötte sig exemplariskt som handikapphäst idag med. Dvs pigg och framåt, men inget överdrivet med flygande start eller hopp och kast åt sidorna. ❤ Nu är det snart så att jag kan våga mig på att rida platån igen, så fort jag vet att de inte jagar där! Snart.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.