Blogg,  Djur,  foto

Nästan vilse

I måndags tog vi en sån där alldeles vanlig runda via ”risskogen” och sedan banvallen tillbaka. Pigg och glad, inga konstigheter – förutom att hon trampade fel med vänster fram i en avbrytning från galopp. Det gjorde ont och hon blev lite halt ett tag och matte hann bli orolig. Men efter en stunds skrittande, så gick hon som vanligt igen och fattade villigt ny galopp.

Igår red vi på andra sidan vägen, till backarna runt Kinnasjö. Där har vi inte varit på hela sommaren och det är frågan om vi ens var där i våras? Just pga alla backar. (Men nu hade jag tänkt mig bara en liten del av den rundan.) Hursomhelst så tyckte Cola att det var jättekonstigt att vi svängde åt det hållet när vi kom till banvallen och sen var det ju lite läskigt att gå över träbron, när det var så längesen. 😅

Vi red bort längs cykelbanan på andra sidan landsvägen och sedan in till vänster. Därefter tog vi upp den där stigen till höger och där började konstigheterna. Efter bara en liten bit var det bestrött med en massa ris och grenar som vi fick kliva över, men det gick väl an. Men längre upp låg det ett träd tvärsöver och vi fick klättra en kort bit brant uppför in i skogen för att komma förbi. Därefter blev det lite svårt att känna igen sig, för det var lite nya ”vägar”/spår på ett par ställen och bredare, eftersom lite träd vid sidorna tagits ner. Men vi lyckades hitta till rätt stig. Den som skulle leda oss ut till grusvägen och galopprundan. Men när vi väl kom ut på skogsvägen blev det fullständig förvirring! Sån förvirring att jag inte ens kom ihåg att ta kort! Det fanns nämligen ingen skog ALLS kvar! Dessutom såg inte själva vägen ut som den brukade och det gick en nygjord väg direkt till höger! Vart då? Jag chansade på att rida rakt fram även om allt kändes jättekonstigt och att galoppera var det ändå inte tal om här på all den här stenbeläggningen. Efter en stund blev det ett vägskäl igen som jag nu tyckte mig känna igen och efter ytterligare en bit uppför backen blev även vägbeläggningen den gamla vanliga och skogen längs sidorna kom tillbaks. Puh!

Nu kände även Cola igen sig och ville springa. 😄 Fast det var bara en pyttebit kvar av backen så det blev en superkort galopp innan nedförsbacken kom. Sedan kunde vi ta en liiite längre uppför nästa backe, och sedan var vi tillbaks vid det där huset. Där gick vi in på vägen som bl a leder runt så man kommer ut på Tallvägen. Tänkte ta en till galopp längre fram.

Herregud, här var det tvärtom! Det hade vuxit igen ENORMT! På marken var det massa växtlighet och från sidorna tryckte sly och småträd på så vägen blev till en stig. Vi kunde inte fatta galopp med en gång för det var ju det här med den första vägbommen… jag hade glömt den. (Det finns säkert minst 4 st på den här vägen av nån underlig anledning. Detta var i såfall bom nr 3, som jag glömt bort.) Bommen var helt övervuxen. Jag mindes att man brukade kunna gå förbi i gräset vid ena sidan, så vi chansade att gå in i växtligheten där och hittade mycket riktigt en smal passage.

Men sedan kom den där sträckan som jag tänkte på. Den hade blivit till en smal tunnel i en skog av sly! Där tog vi en galopp. Jag fick ligga väldigt mycket över henne för att inte få grenarna i ansiktet och det svängde hela tiden lite så man visste aldrig vad som fanns efter nästa kurva men det var hääärligt att galoppera där!! 😍 Det kunde gott ha varit tre gånger så långt bara. För plötsligt fanns den sista vägbommen där och det blev stopp. (Den ser man som tur är i såpass tid att man hinner stanna.) Även denna bom var fullständigt övervuxen av sly. Kunde inte se att det gick att gå vid sidorna här. Men eftersom vi ändå INTE skulle ta den racergalopp uppför den superbranta backen på andra sidan, som jag kände att Cola trodde, så satt jag av och vi gick ner stigen till vänster och sedan stigen upp till höger igen mot backen.

Sedan var det ju så väl att det växte gräs längre upp i backen, så matte fick pusta en stund! För den första biten skrittades på i ganska högt tempo. 😅 Efter krönet kommer ju lika brant nedför och där växte gräs hela vägen…

Längre fram på Tallvägen stod en parkbänk som jag kunde sitta upp ifrån. Hur lägligt som helst. Sedan var det ju bara hemvägen kvar. En ganska så härlig liten ridtur ändå, fast väldigt konstig. Känner nog inte för att ta den där första biten igen bara. Får bli en annan del av rundan bara.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.