Hög puls

Idag var det svårt att få skärpa i korten! 🤣 Det började med att matte plötsligt ropade med hög röst för att försöka få kontakt med en karl med motorsåg, alldeles vid vägen. Naturligtvis varken hörde eller såg han någonting annat än sågen och trädet. Själva motorsågen var Cola inte särskilt rädd för – bara lite lite skeptisk – men när matte vrålade HALLÅÅÅ allt hon orkade, DÅ blev det läskigt!! Cola halvstegrade, hoppade runt på stället och ville fly tillbaks. Så jag hoppade av och ledde förbi henne. Inga problem. När jag sedan suttit upp igen, (vi var på väg till vänster in i skogen en bit efter Torvbacken) passerade vi strax ett gäng BRUNA ormbunkar (som bekant är väldigt farliga) och därefter en hög med BRUNA löv. Brrrr!!!

Jag kan undra exakt vad det är med färgen brunt i dessa sammanhang, som är så läskigt??

Men sedan blev det en pigg galopp innan vi svängde vänster och så småningom kom ut på en mindre bilväg. Där var det dags att hoppa av igen, för att plocka bort en sten som gjorde ont i foten på henne. Hon hade fortfarande puls efter senaste galoppen, som var jätteskojig. Vi tog en liten, liten sväng in i skogen för att jag skulle kunna sitta upp där, från nån sten. Men där inne började hon hyperventilera och dansa i sidled (???) så inte blev det nån uppsittning där inte. Ut på vägen igen. Nu taktade hon så där tjusigt, (lite hetsigt tempo kan jag tycka) med höga benlyft, hög böjd nacke och ljudligt blåsande/fnorkande. Så kom det en bil. Eftersom hon inte kunde sköta sig, så fick bilen vänta tills vi kunde gå in på en mötesplats längre fram. 😝 Sedan kom vi till hagen med shettisarna. Dem har hon sett förr. Men nu var hon så uppe i varv att när de kom bockandes och galopperandes, höll hon helt på att gå upp i limningen och hoppade runt och trumpetade och hade sig. Vid det här laget var vi genomsvettiga, både hon och jag. Jag muttrade högt att om det inte hade varit så jobbigt att leda henne, så hade jag bättre kunnat se det komiska i hennes uppträdande. För hon såg faktiskt rätt kul ut… 😜


Väl tillbaks på banvallen kunde jag sitta upp igen. En vansinnigt stressad skritt gjorde klart för mig att hon behövde galoppera mer. Det blev två friska galopper till och efter den sista fungerade inte bromsen förrän efter en lååång stund! Där satt jag och sa ”woooow” och gjorde förhållning. Inte fan hände där nånting inte! Mjuk och fin både i mun och nacke. Det var som att dra i ett gummiband – det bara gav efter.
Men sedan var hon nöjd! 👍😆🥰

Det här inlägget postades i Blogg, Djur, foto och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.