Ömfot trots allt?

I går red jag igen. När vi promenerat vägen ner till den där stenen nära banvallen där jag sitter upp ibland, så gjorde vinden att presenningarna som dagisbarnen byggt tält av fladdrade, där inne bland träden. Det såg naturligtvis väääldigt suspekt ut och jag ville filma när hon stod staty med högrest huvud, fasa i blicken och trumpetade högljutt. Men innan jag fått fram mobilen hade ju den värsta fasan lagt sig och hon var bara allmänt misstänksam, så det blev ett par kort istället. 🥰

Men jag valde ändå att sitta upp ute på banvallen istället för där inne bland träden. Sedan red vi risskogen bort och banvallen hem. I skogen och på de sträckor där marken var jämn och sviktande tog hon ut stegen ordentligt och gick bra, men så fort det blev hårt och risk för sten så var det ett väldigt trippande med bakfötterna.

Så vi ägnade oss åt skrittarbete: skänkelvikning, öppna, sluta, serpentiner, halter och ryggningar. Och hon var väldigt följsam och mjuk. Den sista biten på skogsvägen hem tog vi en trav och där hade hon också bra flyt och bra steglängd. Så jag drar slutsatsen att allt beror på underlaget = ömfotad. Men totalt sett hade vi ändå en härlig tur ihop, på 1 1/2 timma.

Jag tänkte att efter att hovis har varit här på tisdag, så ska jag mäta hovarna igen och eventuellt (?) köpa ett par nya boots i ett nummer större.

Det här inlägget postades i Blogg, Djur, foto och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.