Uppsuttet

Idag hade nog inte Cola tänkt att vi skulle ha nån samvaro alls, om hon fått bestämma. Hon hade precis lagt sig för att sova middag när jag kom och hade inga planer alls på att stiga upp! Sur som ättika och bad mig flyga och fara när jag sträckte fram grimman.

Men så startade jag ett gnägg-ljud i mobilen. Och visade ett äpple i fickan. 😉

Sedan fick hon till sin förvåning sadel på sig! Det har hon inte haft sedan andra eller tredje januari.

Vi promenerade en bra bit först. Tittade på ett gäng rådjur och blev jätterädda för en ljusgrå höna inne bland träden. 😃 (De brukar inte finnas där, utan längre fram, på gräsmattan eller vägen.)

Min vackra, vackra häst! 💓

Vid skogsbrynet bortanför Ivarssons, satt jag upp. Sedan red vi tillbaka.
Det kändes vant men ändå väldigt, väldigt ovant. Och samtidigt som det var en härlig känsla, så hatar jag att vara på min vakt precis hela tiden, på om hon ska göra nåt konstigt steg eller kasta sig åt sidan… nåt som tyder på smärta.
Men hon gick lätt och villigt framåt idag och jag ska ju lära mig att vara i nuet.

Vi travade lite vid ett par tillfällen också. Det jag möjligtvis tyckte mig känna, var att hon gick på bogarna väldigt mycket.
Men om det berodde på mig (att jag var försiktig/framåtlutad/inte vågade gå på henne) eller att hon inte vågade/kunde ta i med bakdelen, det vet jag inte. Framtiden får utvisa.
Jag tänkte bara rida lite varannan dag nu till att börja med – för ryggpartiets skull. Det verkar iofs läkt, mjukt och fint, men det är kanske lite känsligt i skinnet än och det får gärna komma lite päls, tänkte jag. Så ökar jag både frekvensen och längden successivt. På onsdag ska hon få en laserbehandling till, på sårområdet.

Det här inlägget postades i Blogg, Djur, foto och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.