Ledsamt igen

Efter den där övertids-dagen den 27e, så red vi ut i dimma och mörker kvällen efter och det gick hur bra som helst – jag sjöng hela vägen och lät Cola trava och hitta vägen själv på hemvägen eftersom pannlampan inte lyste längre än dit hennes nos var.
På lördagen fick hon nån sorts smärtattack när vi kommit en bit på banvallen: hon flög iväg ett par meter och alla fyra benen trampade fortfortfort… 😱
Men sedan gick det tydligen över med en gång för hon pinnade på framåt, alldeles självmant, så vi red rundan bort till krysset och risskogen tillbaka och det blev även ett par galopper.
I söndags red vi runt Fällesåsen och Århult. I backspegeln kändes hon kanske lite trött då, men vi tog det lugnt. Travade en liten bit och sedan en galopp där hon bjöd väldigt bra.



Sedan följde två regniga dagar med halv storm ute, då hon bara fick gå i hagen och skrota.

Så kom då den ödesdigra onsdagen.
Bestämde att ta en skrittrunda med den nya ”repgrimme-hackamoret” jag av någon underlig anledning köpt på Taur. Det blev sura miner omedelbart. Hon som faktiskt ALDRIG är sur av sig!
Efter uppsittning ville hon inte gå från gården. Någonting i skogsbrynet var eventuellt farligt, blandat med öronen bakåt. Lättade lite med frambenen.
Bestämde då att skritta i den hårdknaggliga paddocken en stund innan vi red ut, för att hon skulle få vänja sig lite vid repnosgrimman, ifall det var den. (Men hon HAR ridits i vanlig repgrimma tidigare, utan problem!?)

Det går inte alls bra. Öronen bakåt, och svårstyrd och kan inte gå över kavalettibommar utan att slå i varenda en. Vi kämpar på en stund och jag tar väldigt mjukt i tyglarna som jag alltid gör annars med. Så jag tycker inte att trycket på nosen skulle vara så besvärande.
Men efter tio-femton minuters tragglande beslutar jag att nu får det räcka. Jag ska byta till tränset igen och rida ut. Jag gör halt för att sitta av.

Då reser hon sig! Först bara sådär en bit, men sedan tar hon ny sats och ställer sig spikrakt upp på två ben!

Då vet jag inte riktigt hur jag ska göra, så jag går ändå fram typ tre steg med henne efteråt och gör försiktigt halt igen, typ med rösten, så jag kan sitta av.

Så byter jag till tränset. Sitter upp och så ger vi oss iväg. Kommer till samma ställe som förut och hon börjar lätta igen.
Vet inte varför hon gör så här, men känner att hon kommer att resa sig igen om jag envisas, så jag hoppar av och leder henne raskt förbi vadetnuär. Hon tvekar lite, men följer sedan snällt med.
Vi går i fem – tio minuter innan jag sitter upp igen. Sedan rider vi typ tretti steg, och så far hon plötsligt iväg som i panik! Inte långt, bara några meter, men hon hinner med otroooligt många galoppsprång/tramp på de metrarna. Det smattrar i den hårda marken.
Detta är inte Colahästen. Hon är inte sådan. Hon har ont nånstans. Ländrygg eller höftled. De brallade rätt bra i hagen i stormen igår, kanske har hon sträckt till något igen? Men smärthugget i lördags då? Ny inflammation? Mer artros?? 😵😖😬😱😢

Jag vänder och vi skrittar tillbaka igen. Inget mer händer, och inte någon gång under sina utbrott har hon försökt få av mig eller trilskats vidare, utan lugnat sig direkt efter. Jag sitter av en bit innan stallplanen och allt känns skit.

Jag klär av henne och tar ut henne i paddocken med longerlina. Hon får skritta och trava typ två varv åt varje håll och det är motvilligt och stelt men det är ju också knaggligt och hårt…
Jag tar in henne i stallgången och tittar. Vill också trycka på hennes ryggrad/kors och höftben men då får hon naturligtvis en statisk STÖT av mina handskar och flyger iväg av det, så sedan kan jag inte fortsätta för hon tror att hon ska få en ny stöt! Jag är själv osäker…

Suck! Så nu har jag lyckats tidigarelägga hennes återbesök hos veterinären och vi ska dit den 23e. Sara kör oss.
Jag tänker INTE försöka rida fram till dess. Det får bli promenader.

Vi var ute och gick en dryg timma i förrgår och en timma idag och hon går villigt fram i skritten (utom när hon ser nåt ätbart…) och inget utbrott när hon går vid hand.
Filmade henne idag och hon ser visserligen lite moloken ut, men jag vet inte hur hon brukar se ut på promenader, för hon går ju efter mig. Varje gång vi stannade till var det i alla fall öronen fram.

Det här inlägget postades i Blogg, Djur, foto och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.