Istid

Hejsan. Det är Farba som skriver idag. (Fast matte kallar mig för Cola.) Jag tänkte att ni behöver höra om saker och ting ur dess rätta perspektiv för en gångs skull.
Idag kommer matte efter att vi ätit frukost och jag håller som bäst på att rulla mig i snön nere i hagen. Snön är hård idag.
Så kommer hon ut med kärran och som vanligt börjar hon med uppsamlandet av vår bajs. Vete gudarna vad hon gör med det sedan och vill nog inte veta heller. Lukta på bajs gör jag gärna, mest för att artbestämma producenten, men att samla på det – där går gränsen.
Jag gör i alla fall henne sällskap för att se att allt går rätt till.

Sedan hämtar hon grimman och jag trär genast i nosen. Jag vet precis hur det ska vara. Vi går in i stallgången och så börjar proceduren med att ta av mig täcket! 😱😨
Täcken har den otrevliga förmågan att ge mig stötar när de ska tas av – det känns ungefär som när jag glömmer mig och kommer emot stängseltråden. MYCKET MYCKET otrevligt!!
Jag försöker ju vara modig, men kan ändå inte hålla mig stilla utan springer snabbt i sidled, fram och tillbaka. Matte pratar med sin lugna röst och jag ser ju att hon är rädd hon med, för hon viker så försiktigt av täcket sakta, bit för bit. Äntligen faller det till golvet! 🐎
Sedan borstar matte min päls och kuttrar förnöjt över att det lossnar en massa hår som virvlar omkring. Somliga är lättroade.

Idag har matte inte hämtat någon sadel, så det betyder att hon ska gå bredvid. Eller snarare före.
Crut, den ljuse killen i ensamhagen, gör sig till väldigt när vi går förbi. Han är visserligen snygg, men jag orkar inte riktig bry mig idag. Jag kör den nonchalanta stilen med att ignorera honom helt och jag njuter i hemlighet av att se hur frustrerad han blir. He he he… 😈😆

Matte säger att det är istid nu och att det är därför hon inte sitter på mig. Hon säger att man bara kan gå fram och tillbaka på vägen här och hon verkar inte alls nöjd med det. Jag går i sick-sack bakom henne för att känna av terrängen och rätt som det är håller matte på att ramla på en isfläck! Hon ser verkligen rolig ut!

När hon trots isvarningen, viker av från vägen och in på en skogsstig – som minsann är jätteisig! – så halkar ju jag också! Då säger hon att jag ska inte halka, för jag har broddar under skorna! Min tyngd ska minsann få dem att tränga ner i isen.
Min tyngd? Tror hon att jag är en ardenner eller??!!
Men sedan leder hon in mig på snårvägar inne bland träden istället. Där är oländigt att gå, men i alla fall ingen is.

Sedan är det dags för porträttfotografering igen. Jag börjar få kläm på det där nu, och vet att man ska titta rakt in i den där saken som matte så ofta håller i handen och grejar med.

Det här inlägget postades i Blogg, Djur, foto och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *