Tungt

Veterinärbesöket visar ny/fortsatt inflammation i höften. Våra lekmannaögon kan inte se någonting efter böjprov och på volten, men ultraljudet visar att inflammationen är kvar/har kommit tillbaks. 😵



Det försämrar genast hennes prognos. Små oegentligheter i vänsterhasen, gör att veterinären utöver höftleden beslutar att behandla den med. Men sedan sprutas inga leder mer – två gånger är max. Blir hon inte bra nu, så finns det en undersökning som heter scintigrafi, som är en form av röntgen kan man säga, som kan visa ifall det är ytterligare något oupptäckt ställe inne i kroppen som inte mår bra. Denna undersökning görs närmast i Helsingborg och hästen kan hämtas hem först dagen efter, så bara det i sig gör att problemen hopar sig när man alltså måste hyra chaufför med bil med dragkrok ihop med låne-transport TVÅ dagar i sträck… 😖
Sedan har vi då osphos, en sprutbehandling som veterinären är övertygad om kan gynna Cola. Hurpass mycket är ju förstås ingen som vet. Den kostar 3300 och täcks inte av försäkringen…

Men även om hoppet fortfarande finns kvar, vet ingen längre om hon nånsin kommer att bli bra och en järnhand kramar mitt hjärta.
Jag har svårt att sova och hjärnan sysselsätter sig konstant med att försöka komma på genialiska lösningar som ska göra henne frisk.

Att åka till stallet känns betungande istället för roligt. Klumpen i magen gör att jag mår illa emellanåt.
Men naturligtvis åker jag dit. Mockar ligghall, packar hönät och borstar, byter täcke och tar promenader. Och Colahästen hälsar mig med gnäggningar trots att brunsten är slut nu och tycker det är roligt att gå ut på promenad, för det går alltid att övertala matte till att få stanna till vid några extra gröna grästuvor längs vägen.
Hon traskar på glatt och villigt och är allmänt underbar och hjärteknipande och ser inte ett dugg sjuk ut.
Jag säger till henne att hon helt enkelt MÅSTE bli bra! För hur ska mitt liv se ut utan henne? Det går ju inte. Hon är ju mitt allt! Det kan låta konstigt när jag har barn och barnbarn, men min människofamiljer bor i Malmö och i Göteborg, så dem träffar jag ju inte så ofta.
Cola finns i mig jämt, hon är min allra, allra bästa vän. Det spelar ingen roll om jag känner mig trött eller grinig en dag – efter en stund i hennes sällskap försvinner alla jobbiga tankar och jag får ny styrka.
Att vara med henne fyller mig med oändlig kärlek.
Och hon är bara nio år.
Och jag kan inte vara utan henne. Vad skulle jag göra då? Det är ju omöjligt.

Trots att orsaken till min oro och rädsla är hon själv, så lyckas hon få mig att må bättre så länge vi är tillsammans. Hon lyckas se sådär glad och frisk ut att det är omöjligt att föreställa sig att hon inte skulle bli bra igen.
Nu ska vi promenera en vecka, sedan skritta i två veckor. Återbesök igen den 20 december…

Det här inlägget postades i Blogg, Djur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *