Evigt tillstånd

Jag tycker att nu har vi kommit igång ordentligt med skrittarbetet och vi har travat en liten bit varje gång också.
Men ändå känns det liksom inte helt bra. För det mesta har hon gått utan anmärkning; ibland superpigg och bara taktar och vill iväg, fort, hela tiden; ibland mer sansad men ändå med framåtbjudning.
Men så är det de här gångerna… två, tre gånger har hon tappat lite bak igen. Visserligen bara traskat på sedan, oberörd, men ändå. Sedan idag, bara några minuter in på ridturen, så flyger hon plötsligt åt sidan och trampar snabbt runt med bakbenen. Det var som att något gjorde jätteont plötsligt, och sedan gick det över.
Resten av ridturen gick dock utan anmärkning.
Men det hela känns ju väldigt skört och osäkert, med tanke på allt vi har framför oss, långt framför oss: galopparbete och att gå i backar och terräng.
Oron släpper inte taget.

Hon har ätit dåligt i tre nätter men är glupsk på sin hinkmat och på ätbart som hon hittar ute, så jag vet inte. Jag ger henne lite aloevera-juice ett tag för magen – vilket har gjort hennes avföring lite lös, men bara lite.
Hon har fått gå med Roy igen på dagtid två dagar nu och f.o.m. i natt får hon gå ute med honom på heltid igen. Det är tydligen härligt att rulla runt i leran… tur ändå för mig att hon har täcke nuförtiden.

Det här inlägget postades i Blogg, Djur, foto och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.