Adrenalinpåslag

Idag håller de på att lasta timmer nere vid det lilla hygget vid danskarnas stuga. De blir visst aldrig färdiga där.
Men de är inte så farliga att passera, trots att de står alldeles vid vägen. Som tur är så är det ingen stor stock som svingas i luften just då.
Men när vi passerat så är de tydligen klara och börjar åka i sakta mak efter oss. Är det något som gör Colahästen nervös, så är det att bli förföljd. Ska någon jaga, så är det hon!
Som tur är, så är det inte långt ner till banvallen och jag tänker att vi kan gå till höger där några meter och vänta tills de passerat. Det är liiite läskigt! Särskilt som de inte riktigt ”passerar”, som jag trodde, utan ställer sig att lasta av fem meter från krysset…
Hon hoppar runt lite och vi börjar gå hemåt och jag talar om för henne att hon minsann är jätteduktig. Men adrenalinpåslaget har liksom inte riktigt fått fullt utlopp, utan ligger kvar och gnager hela hemvägen. Det innebär en alert häst som småtravar med högrest huvud bredvid mig hela vägen. Och i lite snabbare tempo än jag kan gå. Och sin (o)vana trogen i stressade situationer, så trängs hon lite – vill gå nära – och det blir ännu värre när jag håller in henne. Vi kivas lite om det, för det gillar jag inte. Så ramlar det ner blöta snöblaffor från granarna som träffar henne vilket fyller på adrenalinpumpen och sedan hoppar hon runt i cirkel för nåt hon tror hon hör inne bland träden.
Inte förrän vi passerar sista granen och de andra hästarna i sina hagar blir synliga igen, lugnar hon ner sig. Puuuh, det var en liten pärs, men vi klarade det utan några riktiga utbrott i alla fall!

Det här inlägget postades i Blogg, Djur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.