Vinterkrig

Den har börjat på riktigt nu, den där skitjobbiga årstiden när det är kolsvart om man vill rida efter jobbet när man slutar 16, när man fryser fingrarna av sig när man knyter ihop hösäckar och annat som man inte klarar med handskar på, när det är solsken de dagar man är på jobbet till kl 16 och sedan ösregn de två, tre dagar man är ledig den veckan, när man får skrapa bilrutorna när man ska åka från jobbet till stallet och sedan en gång till när man ska hem tre timmar senare, när det växlar mellan isgata och ”bara” fläckvis ishalka och ösregn. Och så vidare. Jag fortsätter ihärdigt att klaga ända tills krokusen blommar.

Idag kan vi i alla fall ge oss ut och jag försöker njuta av nuet, för jag har en sån där hemskevecka jag beskrev ovan framför mig.
Jag HATAR nämligen att rida i becksvart mörker med bara pannlampa. Jag vill se vem som tittar på oss mellan träden. Dessutom blir huvudet så tungt… 😩😠

Hon har ju känts så seg och ovillig under den första traven vi tar på rundorna, medan hon bjuder jättebra lite senare, så jag testar att rida fram henne i skritt ÄNNU längre idag, innan jag tar första traven. Det går bra! Hon bjuder på fint trots att det inte är ”på hemväg”. Skönt, då vet jag att det inte är hemlängtan som gör henne pigg – hennes kropp har förmodligen fortfarande ett större behov av uppvärmning. Skynda långsamt.
Sedan går vi in i skogen.



Under en annan trav lite senare, är hon SÅÅÅ redo för galopp! Hon bara väntar med hela kroppen på att TECKNET ska komma! Från den där människan på ryggen. Men det kommer inte denna gången och hon håller sig i trav. Denna hennes vilja att alltid göra rätt, gör mig nästan tårögd av rörelse. ❤💕

Men det kommer ett nytt tillfälle lite längre fram, där jag ger det där yttepytte lilla tecknet i traven som tillåter galopp – och åh så glad hon blir! 😊

Det här inlägget postades i Blogg, Djur, foto och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *