Blogg,  Djur,  foto

Respektlöst litet monster

Jag har köpt ny grimma. Igen. Det behövde hon ju. Eller?? Suck.
Det blev en med rovdjursmönster på. Kanske var det därför som hon bar sig åt som ett monster ute på promenaden idag?
Halva promenaden går som vanligt. Sedan kommer en crosscykel och de låter ju väldigt högt och vasst. Men då hade vi redan vikit av på en annan väg. Hon både ser (och hör) den klart och tydligt och hur den försvinner bort. Jag tror att crosscykeln snarare blev en anledning än att den var en orsak till hennes beteende.
Hon ställer sig att skrapa i marken, frusta, småhoppa och halvresa sig. Flyger iväg oberäkneligt åt olika håll då och då. Mig tar hon ingen som helst notis om längre. Det är som om jag inte vore där.
En förbipasserande kvinna kommenterar något om ”hingstfasoner…”
Jag bara ler matt. Orkar inte svara att det är ett sto. Hennes beteende verkar onekligen hingstigt. Jag skäms lite.
Efter en stund försöker jag få oss därifrån. Fortsätta hem till stallet igen. Hon taktar med högrest huvud en bit framför mig, vilket gör att jag liksom inte kommer emellan henne och växtligheten till höger. Förhållningar i grimskaftet får henne antingen att dansa runt så jag får henne vänd emot mig – eller mig bara att bli ännu mer klämd, för hon flyttar sig inte en millimeter åt sidan, hur jag än trycker mot hennes bog. Trycker sig snarare emot mig.
Jag prövar att kommendera halt och det lyder hon. Men när jag då försöker ta täten, så skjuter hon bara fram likadant igen och tränger ut mig bland granarna. Jösses vad arg jag känner mig! Och liten.
Till slut, när vi bara har ett par tre hundra meter kvar till stallet, så släpper jag henne i ren självbevarelsedrift.
”Spring då, ditt monster!” säger jag. Och det gör hon.
Det lite komiska är att när jag kommer ut på grusvägen så står hon där, lite längre fram, för att kolla om jag kommer!! Så fort hon ser mig sprutar hon iväg igen.
Framme vid hagen lyckas hon ställa sig på grimskaftet och då är hon ju ”fast”. 🙂
Jag tar med henne till den plaskvåta paddocken, med stora sjöar i, där jag jagar runt henne. Hon hatar att springa på sådant underlag. Men hon får inte stå still – som hon ju vill nu. Jag kräver rörelse. Jag får springa själv så den blöta sanden skvätter ända upp i ansiktet för att det ska bli lite trav men också några racer-spurter.
Till slut stannar hon längs staketet, sänker huvudet lite och tittar på mig. Nu har jag full uppmärksamhet. ”Jag är snäll nu matte. Kan vi sluta nu?”
Nu blir det spolning av ben och sedan tvättar vi området runt svansroten igen och hon får hippocam och sedan mat och är så snäll och lugn och duktig så…

Det ska regna hela natten så hon får täcke på sig igen och det gillar hon inte, utan hugger efter mina händer när jag ska knäppa över bogen. Bara skrämselhugg, men otrevligt i vilket fall.
Jag ska se om jag kan få tag i ett annat regntäcke, som dels har halvhals så det inte trycker ner så otrevligt på manken och dels inte är fleecefodrat. Men gärna fodrat med polyester (eller kanske mesh??). Men helst ett som inte kostar typ 900 kronor! 🙁

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.