Träning i Mjöshult

Jahapp. Blötsnö, regn, hagel, mörker och kyla, men hästarna gick i alla fall på transporten lugnt och fint och vi kom iväg i god tid i går kväll.
Därefter är jag lite osäker på hur det var med lugnet. Dvs, jag är övertygad om att Hera skötte sig bra, men jag hann inte se det för jag hade fullt upp med min lilla stolla, som var ett fall för psykdoktorn idag.
Okej, att hon var spänd som en stålfjäder både under framridningen i stenhård halvmörk paddock – fick panik om hon förlorade Hera ur sikte – samt de första femton, tjugo minuterna av ridningen i ridhuset. Jag kunde liksom köpa det, även om hon ju tagit detta jättecool de andra gångerna vi varit iväg. Och de gångerna hade hon ju liksom inte heller ”vanan inne”.
Men lagom till att den värsta spändheten och studsigheten lagt sig, så plockar Emelie bort ett av de hinder som stod kvar efter lektionen innan. Det stod en aning i vägen där, nära fyrkantspåret.

Jösses!

Cola blev fullständigt livrädd för denna fläck med sågspån som tydligen hade svalt ett helt hinder!!! Hon vägrade totalt att gå i närheten av där det hade stått.
När jag vissa varv ändå lyckades ta mig ner på den planhalvan för att försöka gå på fyrkanten, så fick hon fullständigt psykbryt när vi var ungefär i jämnhöjd med stället och då funkade ingenting i hennes lilla hjärna. Hon upplevde att hon var inringad och vågade inte gå framåt, inte heller bakåt och absolut inte inåt mitten över det hemska stället, utan hon studsade omkring som en tok, mest bakåt, med halvlyfta framben och försökte oupphörligen backa in i sargen. Hon formligen slängde sig in i sargen och var inte kontaktbar och lyssnade inte alls på mina skänklar.
Själv tyckte jag detta var väldigt obehagligt och hade kanske inte hundra procent övertygelse i skänkeltrycket (?) och efter att på något sätt äntligen kommit ut ur zonen, höll jag mig på övre volten istället. Men så skulle jag ju ändå försöka igen då och då, på Emelies inrådan. Samma resultat. Även om vi försökte längs innerkanten av farliga-zonen, för hon lyckades ändå i sin hysteri trampa sig in mot sargen och bli ”instängd”.
Så när vi strax efter ett sådant utbrott ombads att börja galoppera, så tog jag mig in mot mitten och pep nåt om att ”jag var rädd”…
Väldigt skämmigt.
Men när de andra (det var ett tredje ekipage med, förutom Cola och Hera) galopperat en liten stund, så vågade jag mig ut ändå och vi höll oss nu enbart på övre halvan av ridhuset och allt gick jättebra.
Så jag får väl ändå säga, att efter den första helspända kvarten i ridhuset och bortsett från alla gånger vi blev instängda av en hinderätande fläck, så gick hon väldigt trevligt! 😊
Hon var genomblöt av svett från topp till tå och när hon ruskade på sig efteråt så stänkte det omkring henne.
Hemresan gick bra och sedan fick hon stå i boxen en stund och mumsa på lite hö och äta mineraler, innan jag släppte ut henne till de andra igen.

Det här inlägget postades i Blogg, Djur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.