Årstiden som gud glömde

Det är den där ställföreträdande årstiden, som inställer sig när vinter med snö och kyla och hej vad det går i pulkabacken uteblir. Helvetesårstiden.
Den är här nu. Och tittar man på smhi’s tiodagars prognos så ser det likadant ut alla dagar. Dvs en salig blandning av tre-fyra minus och ymnigt snöfall tätt följt av regn och plusgrader. Slask en dag, kryddat med minus på natten så all väta fryser till is. Sedan blåsigt med stormstyrka på 26 sekundmeter och mera snö så isen döljs. Sedan raskt över till regn och plusgrader igen.
Ja ja, de kanske har liiite fel när det väl kommer till kritan??

Jag fick i alla fall broddat framhovarna i tisdags eftersom det spåddes ishalka på onsdagen och hagen är knölig och svår av all upptrampad lera som frusit.
På onsdagen tog vi en promenad igen.
Först på torsdagen blev det en timmes ridtur igen. Det var ju hårt i marken men vi kunde ju ändå trava längs banvallen. På ”sandvägen” var det inte helt bottenfruset så där kunde vi ta en galopp! 😊
I fredags och lördags var det mörkt när jag kom till stallet men den ena dagen satte jag på Cola benreflexer och mig själv en pannlampa och så gick vi en promenad. Både hon och jag behöver ju röra på oss så… Märkligt att Colahästen inte ens hoppade till när vi mötte en cyklist utan lyse på banvallen, som strök tätt intill oss! Själv hade jag inte sett honom och fick hjärtat i halsgropen när han svischade förbi!
Igår var det ca fem cm snö och i efterhand kan jag ju säga att det hade gått jättebra att rida om man bara inte gick alldeles för långsamt så det byggde på. Jag trodde att den var klibbigare, snön.
Men vi utökade vår promenad med språngmarscher längs rundan! Jag behöver ju motion men har ingen ork alls, så jag delade upp det hela på tre lite kortare travpass. 😊 Cola tyckte det var jättekul men saktade snällt ner när matte pustade och inte orkade längre…
Idag gav vi oss ut i slask, väta och elände. Jag hade absolut ingen lust att rida, men samvetet sa ju att Cola måste få lämna den otrevliga hagen en stund varje dag i alla fall. Men när jag kom ut ur stallet med grimman i näven så var hon puts väck. Jag ropade och visslade, för inte tänkte jag klafsa ut i den äckliga sörjan och leta efter henne inte! Men några steg gick jag, så jag kunde se runt hörnet på ligghallen. Där borta stod hon och Roy och tittade! Jag ropade en gång till och viftade med grimman och hon gnäggade högljutt till svar. ”Här är jag matte!” Men inte rörde hon sig inte! 😝
Så jag ställde mig att mocka lite runt foderbordet en stund och så småningom kom hon traskandes.
Idag gick vi över träbron och landsvägen. In i villaområdet och bort runt cykelbanan och Tallvägen tillbaka. Det var så längesedan. Enligt Lillstrumpa hade vi nog nästan aldrig varit där förut och det hela var väldigt spännande!
(Rundan åt det hållet innehåller många backar och det var ju det vi undvek helt och hållet när hon fick så ont i kroppen i somras och även sedan hela hösten.)
Men det var nog både kul och nyttigt för henne med lite ”nya” intryck! 😊
Det här inlägget postades i Blogg, Djur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.