Höstmörkret på väg

I förrgår blev det en ridtur igen, genom den risiga skogen bort till Åsen och sedan banvallen tillbaka. Hon gick sisådär idag, så det blev mycket skritt, men några stycken med trav och galopp kunde vi ändå ta! 😊
Hon har nog en svag höstbrunst nu med. Märks bara på att hon tittar storögt på allting omkring sig när vi är ute och riktigt smyger sig fram. Hela världen ter sig smått underlig och skrämmande de där dagarna. Även Crut är lite småintressant när vi passerar honom i sin hage och han gnäggar lite förföriskt.😂 Men som sagt, brunsterna är svaga nu.
Igår och idag åker jag bara och hälsar på henne, tar en kort myspromenad med lite pauser för gräsätning och sedan får hon sina mineraler innan hon går ut till de andra igen.
Hon har inga problem med att galoppera i hagen och det är ju skönt. Dvs hon kan slvmant ta sig en liten galopp utan att det är bus eller flykt inblandat, bara för att komma fortare fram.
Om det nu är en nerv i nacken som spökar, så verkar den mest ge sig tillkänna när hon får in bakdelen under sig (som t ex i nedförslut, även små) och jag gissar att i frihet utan ryttare, så kan hon lättare låta frambenen ta mesta tyngden utan att det gör nåt egentligen. När man rider vill man ju inte att hästen ska vara framtung, så då strävar man ju efter en arbetande bakdel med.
Fast jag har ju hört en fyra fem gånger hur hon ”tappat” även när jag promenerat med henne. Sett det har jag bara gjort en gång, för vanligtvis går ju hästen bakom en…
Ja det är lurigt det här och man kan grubbla sig sjuk. Men eftersom hästen är pigg och glad annars och självmant (alltså utan bus, eller att hon blir skrämd) springer ibland i hagen, så ska jag nog lugnt avvakta med alla frågor tills besöket från equiterapeuten.
Det här inlägget postades i Blogg, Djur och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.