Små små steg av kärlek

Eftersom nästan alla hästar skulle få nya skor idag på morgonen, så hämtades långväga hästar hem till gården igår. Roy försvann redan på lördagen och Helium hämtades tidigt på dagen igår tror jag.
När jag kom vid femtiden, så hade jag först tänkt svänga upp om stallet för att parkera där, men när Cola såg min bil så kom hon omedelbart till hörnet av hagen, gnäggade och skrek ”Äntligen!!” med hela kroppen, så inte hade jag hjärta att bara köra förbi heller!
Jag ställde bilen och när jag kom fram till hagen så sprang hon och jag ikapp mot utgången – på var sin sida om tråden. Lilla älsklingen! ❤ Sedan ville hon gärna springa hela vägen upp till stallet också. Men när jag pillade fram mobilen för att filma, så saktade hon naturligtvis av till skritt. 😊

Idag är första arbetsdagen efter fyra veckors semester och solen skiner! Förstås. Jag åker direkt till stallet till min nyskodda häst efteråt och vi tar oss en ridtur. Jag bestämmer mig för att idag ska det jobbas. På banvallen. För där har hon framåtbjudning, till skillnad från i den tungarbetade paddocken. Och jag koncentrerar mig väldigt på mig själv, min sits, mina händer och mina hjälper idag. För jag har en stark känsla av att det behövs.
Efter ett tips, rider jag en stund med dubbelfattning på tyglarna för att lättare kunna ha koll på rakriktning och att vara stilla med händerna.
Sedan märker jag att om jag behöver driva eller hålla igen i traven, så blir jag alldeles stel och stum i kroppen och studsar på ett väldigt otrevligt sätt. Måste vara väldigt obehagligt för Lillstrumpa. Jag koncentrerar mig på att slappna av.
Vi kör mycket växlingar mellan skritt och trav, försöker få övergångarna jämna, och sedan även tempoväxlingar i traven. Jag lyssnar på henne och hon lyssnar på mig. Skänkelvikningarna går jättebra i trav utan att hon försöker smita iväg i galopp. Lyckas även rida öppna utan att ta såna väldiga ledande tygeltag som jag brukar! Jag rör inte händerna alls och ändå får jag henne att ställa sig, ”vrida” framkroppen och gå framåt!
Jag måste antagligen göra något rätt, för jag känner hur bra hon lyssnar på mig och hur hennes samling sakta växer fram och hur hon arbetar med ryggen igen.
Det hela är så njutbart och glädjefyllt att jag får tårar i ögonen. Det är ju inget stort egentligen, men för mig känns som att jag kommit något på spåren, hittat ett sätt som kan ta oss vidare och det är ju himla bra ändå att vi har banvallen att kunna rida på! 💕😍
En underbar ridtur avslutas med lite stretching, en skiva knäckebröd och lite pyssel och gos i stallgången, innan jag släpper ut henne till Roy igen.

Det här inlägget postades i Blogg, Djur, foto och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Små små steg av kärlek

  1. Siri skriver:

    Naaw, härligt klippetiklopp från hovarna i hemvägsfilmen! 🙂 (Så borde väl lille Roy få en flugluva, brrrr, vad flugor!!!!)

  2. Laila Norman skriver:

    Jodå flughuvor har de. Ibland händer det faktiskt att de sitter kvar dagen efter också, men det är inte så ofta… 😝

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.