Mu med kompisar anfaller

Äntligen! Back in the saddle again, för att citera Aerosmith… Fyra skor på plats och inga störtfloder med blixt och dunder! T.o.m. lite för varmt i den där jackan jag tog på mig när jag red ut.
I början går hon lite avvaktande och glor misstänksamt på allting och undrar om vi verkligen inte ska vända tillbaka istället? Särskilt eftersom vi faktiskt var tvungna att vända och ta en annan väg efter första försöket ut, för det har kommit upp en tråd där längst bort där hagen slutar. Det är väl kosseflytt på gång antar jag – men än så länge kan jag inte se några där?
Men vi tar vägen över Fällesåsen istället och det går ju också bra och Lillstrumpa piggnar till. Eftersom det är mest uppför och nedför längs den här rundan, så blir det mest galopp och skritt.
Sedan ska vi då passera kalvhagen i Vräk. De släpptes där i förrgår. Alltså såna där vanliga kalvar. Inte långhåriga utan rödbrokiga och svartvita. Den faaarliga sorten!
Först går det ju riktigt bra! Visst, hon tittar misstänksamt och så, men hon går. Ingen piaff och inget fnorkande. Duktig pålla, säger jag nöjt. Men när vi passerat halva hagen, DÅ upptäcker kalvarna oss och kommer nyfiket rusande rakt emot oss! Colahästen sprutlackerar hela vägen, blir jätte, jätte jätterädd och vill omedelbart vända helt om i galopp. Kalvarna följer glatt med, på sin sida staketet.
Hör jag Lillstrumpa skrika??
Nej, jag får sitta av och leda förbi henne. Med mig mellan henne och de farliga nöten. Det går bra.
Sedan hittar jag en slänt också, där jag kan komma upp igen. 😉
Så kommer postbilen. Cola är inte rädd för bilar, men hon är fortfarande skärrad efter sin chockupplevelse med nötterna, så hon dansar lite på vägen. Men jag känner brevbäraren så vi pratar en stund genom öppen ruta och sedan blir allt bra igen. Och jag är ändå mycket nöjd med dagens ridtur. En lagom pigg häst som visserligen rejsar iväg i galopperna men sedan är väldigt lättjusterad till det tempo som matte vill ha. Dvs friskt framåt, men taktfast och stadigt. Inget rejs där hon ligger längs backen.

När hon
blir utskälld av granngårdens tjudrade tax, så får hon plötsligt ett odjur nånstans vid svansen eller juvret. Hon piskar med svansen och stampar väldeliga. Jag ber tax-hussen kolla om han ser nåt odjur? Han kollar noga – på två meters håll – och säger att, nää, det syns inget..! 😀
Hon stampar och viftar och jag funderar på att hoppa av igen, men bestämmer mig ändå för att fortsätta. Vi har ju snart en galoppbacke framför oss.
Så fort vi lämnar den skällande taxen, så försvinner odjuret från Colas bakparti…? 😛
Det här inlägget postades i Blogg, Djur, foto och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Mu med kompisar anfaller

  1. Lisa skriver:

    Det är alltså inget alternativ att ha er som sällskap när jag ska introducera kossor för Lillan 😜
    Får väl se om jag hitta nån sån där kossesäker häst som kan följa med på en tur och visa Lillan att kossor inte är farliga. Eller så är det bara att gilla läget och helt enkel hoppa av och leda förbi. Det är ju bara så jobbigt att hoppa upp igen 😂

    • Laila Norman skriver:

      Hi hi, nä inte direkt nåt bra sällskap i det fallet, nej! 😀
      Målet är ju att vi ska kunna ta oss förbi med mig på så småningom. Jag hittade en hög dikeskant som var perfekt att sitta upp från igen, he he.

  2. Laila Norman skriver:

    Fast Lillan kanske inte alls blir rädd för kalvarna?? Då kan ju jag följa med er istället! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.