Men va faan!?

Igår red vi en stund i paddocken. Cola gjorde väl i princip det hon skulle men kändes lite ovillig. I galoppfattningarna tjurade hon och ville bara studsa på stället och när hon väl kom upp i galopp så var det svårt att få fram henne. Dvs hon galopperade ju, men ville helst gå i en extremt kort galopp. När vi fick sällskap av Lillan en stund, så blev hon väldigt okoncentrerad och ville hela tiden ha koll på vad Lillan gjorde. Inte förrän mot slutet, när Lillan lämnade paddocken, så fick vi in lite flyt i stegen och hon gick fram riktigt riktigt bra traven. Då passade vi på att sluta.
Hade tänkt att skritta en runda efterät, men Cola var först extremt ovillig att lämna gårdsplanen eftersom inte Lillan skulle följa med, och när vi sedan kom iväg ändå, så var hon spänd som en fiol, så jag vände om efter fem minuter.
Hon gjorde nårt konstigt med bakdelen två gånger i paddocken. Hon liksom nästan satte sig, för att bägge bakbenen liksom snubblade till. Ungefär som att de plötsligt inte bar längre? Men första gången var det samtidigt som någon skramlade till med en skottkärra, så då tänkte jag att det var för att hon blev skrämd. Andra gången det hände, så tänkte jag att hon kanske trampade i nån speciellt mjuk håla i paddocken, som var lite halvsölig på vissa ställen.
Idag är det härligt vårväder med ca fem plusgrader. Jag jobbar till fyra men ska ändå hinna få lite glädje av det på dagens ridtur. Jag plockar även av broddarna idag. Nu SKA snöperioden vara slut för denna vinter!!
Så börjar hennes bakdel kollapsa på samma sätt som igår, redan efter ett femtital meter!! Och här är det ju fast väg! Och hon fortsätter samma sorts ”snubblande” jättemånga gånger!! Hon själv verkar inte bry sig – hon nästan ramlar ner på rumpan och går sedan villigt vidare som om inget hänt. Sedan går hon tio femton steg igen innan nästa snubbel! Jag blir väldigt orolig och undrande och känner och analyser hur hon känns. Kommer fram till att mentalt är hon precis som vanligt men jag tycker mig märka ett litet udda rörelsemönster från bakdelen, bakom korset, som jag inte känner igen. En lätt rullande/vaggande gång som om man tänker sig själv att man skulle gå ifall man hade lite ont i höftlederna. Fast bara väldigt lite.
Vi kommer ner till banvallen och jag testar med lite försiktig trav. Cola travar villigt men snubblar flera gånger till. Men efter en stund tycker jag mig märka att vi hinner lite längre mellan varje ”kollaps”. Vi travar på en längre sträcka.
När vi avverkat ungefär halva rundan, så går hon mer som vanligt och vi testar en liten kort galopp. Det går fint. Lite senare tar vi en galopp till, på den snöfria lagom mjuka/hårda grusvägen. Hon galopperar på fint med en rund, jämn galopp. Den sista traven vi tar efteråt känns alldeles som vanligt igen och hon går i en rejäl mellantrav i fin form. Sedan skrittar vi tillbaka, ca tio minuter, och då pinnar hon på i sin alldeles normala snabba ”jagharbråttom-skritt”.
Sådär, nu har jag dokumenterat detta, ifall jag behöver jämföra om några dagar. Men jag hoppas förstås att hon sla gå som normalt imorgon, även om jag undrar vad detta var för något?!
När vi kommer tillbaka till stallet så håller Lisa på med vårstädning, som synes! 😀

IMG_20160311_203633

PS) Kom-ihåg-anteckning till mig själv: köp jäst, selen och e vitamin till Lillstrumpa i morgon. Ev nåt mer? Pälssättning både höst och vår tar mycket av kroppens muskler och om hon tex har en lindrig patellaupphakning så kan det märkas mycket mer om hon får brist på protein och/eller olika vitaminer.
Det här inlägget postades i Blogg, Djur, foto och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.