Att uppföra sig…

Både när man är häst och människa, är det en fördel att kunna uppföra sig normalt. Men Colahästen överlevde och matte har bara lite ont i foten. Suck.
Det var planerat redan från början att vi skulle promenera tillsammans, för att återupptäcka den bortglömda världen på andra sidan landsvägen. Där har vi inte varit sedan älgjakten började i höstas, av olika anledningar. Men den första biten skulle jag rida, så vi begav oss i skritt från stallet, i riktning mot banvallen. Jag hade trott att vi skulle kunna ta en galopp där, innan jag skulle sitta av och koppla på deltatygeln och sedan skulle vi påbörja vår promenad över bron.
Men precis när vi når banvallen, får hon syn på nånting som rör sig där längre fram. Det är två ungdomar. Det ser dessutom ut som om dessa ungdomar är lite nykära. De två begreppen kan ju var för sig innebära att man inte uppför sig helt normalt. Kombinerat, så är ju den risken nästan hundra procent. Dessa två går baklänges (ansikten åt vårat håll), de låter konstigt och den bakre håller om den främre och de böjer sig och slingrar och tar sig fram på ett underligt sätt.
Cola kastar sig ut på banvallen, halvreser sig, slänger sig åt sidan, ruskar på huvudet och bär sig åt. Har inga planer på att sluta med detta, men till slut går hon med på att skritta framåt med stela korta steg och med nacken stenhårt spänd rakt upp. Hon är inte alls nöjd utan stirrar i fasa på den rörliga massan med fyra ben som vi närmar oss.
Tjejen och killen krånglar sig ur varandra och går nästan normalt när vi passerar dem (i skritt – den där tänkta galoppen på banvallen blir det ju inget med…) När de hejar, talar jag om för dem att min taktande, darrande häst är övertygad om att de är fullständigt livsfarliga. Tjejen säger ”nej då, inte jag, bara han!” och sedan får de båda en fnissattack.
När vi lyckats ta oss dit där banvallen slutar, sitter jag dock av som planerat och krokar fast tygeln i deltatygeln istället. Det unga paret hinner ikapp oss och Colahästen kastar sig runt ett varv, fnorkar, svansen rakt upp och gör sedan piaff på stället och blåser hårt flera gånger. Väldigt hårt. Kära nån.
Sedan taktar vi vidare efter dem över bron mot landsvägen, där våra vägar skiljs åt. Sedan blir det aningen lugnare en stund. Dvs hon har ju fruktansvärt bråttom hela tiden och näsborrarna är uppspärrade och nacken rakt upp och mild fasa i blicken (hela rundan), men hon fnorkar inte och taktar inte i alla fall. Men vid ett ställe var det tydligen något farligt för hon flyger nästan upp i famnen på mig och stampar mig samtidigt på foten. Det gör ont. Sedan kommer vi ner till hagen med andra långhåriga ”nötter”. Tyvärr är de så långt borta att hon bara skymtar dem mellan husen ett par gånger. Men hon ser dem i alla fall. Och tycker de är lite läskiga. Men eftersom precis allting är så hemskt på denna promenad, så är nog inte de farligare än allt annat!
På väg tillbaka längs villagatan, så flippar hon ur igen när en bil passerar. Flyger runt och studsar igen. Skäms lite över detta och försöker skyla över det genom att genast böja sig ner efter lite visset gräs som sticker upp i vägkanten.
Det är stark skymning när vi är tillbaks i det trygga stallet och min högra överarm molar lite av att under så lång tid leda en häst med höjt huvud som har bråttom. Ja jisses! Att det kan vara så läskigt att upptäcka att en del av världen som man trodde hade försvunnit, visar sig finnas kvar!
Det här inlägget postades i Blogg, Djur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.