Blogg,  Djur,  foto

Kvar på ryggen är bra…

När det plötsligt blir plusgrader dygnet runt, så går det undan på snösmältningsfronten. Men de första dagarna var det otroligt slaskigt och fortfarande djup klabbsnö där det var oplogat, så det blev ingen ridning. Och det har regnat och regnat. Igår hade jag ju tänkt mig en tur, men när jag burit in sadel och träns i stallgången, så började det hällregna igen. På det där väldigt blöta sättet…
Jag skulle direkt till jobbet efteråt så jag kände inte för att bli dyngsur, men något skulle vi väl kunna hitta på ändå? På med gummistövlar och regnjacka och så begav vi oss ner i sommarhagen där det bildats en drygt halvmeter djup sjö! Efter en stunds misstänksamt nosande så gick hon ändå ut till knäna och stod där och sparkade och skvätte en stund. Men gick genast upp igen när jag tog fram kameran.

FB_IMG_1453903477932

På väg tillbaka genom hagen så sa hela hennes kroppsspråk att hon ville hemskt gärna springa lite. Här. Nu. Tack så mycket. På det där behärskade sättet. Krökt nacke. Ruskade lite på huvudet. Inget annat, men jag fattade ju, så jag stängde tråden och släppte lös henne. Sedan skuttade jag före ner mot mitten av hagen igen och efter att först förvånat tittat på mig i några sekunder, så fattade hon galoppen, bokstavligt talat! Busig och glad tog hon ett rejs runt i hagen och kom sedan tillbaks till mig. Jag sprang iväg en gång till och hon med! Vi skuttade omkring där en stund i hagen och hade kul en stund och sedan följde hon mig mot utgången igen. Trampade och frustade. Där knäppte jag på grimskaftet och sedan taktade hon och trumpetade hela vägen tillbaka till stallet. FNORK!! ♥ 🙂
Idag är hela sjön borta och solen skiner! Det får bli ridtur. Flera dagar sist och jag känner på mig att där finns mycket överskottsenergi som måste komma ut.
I början av turen går hon mest och förfäras över vita fläckar längs vägkanterna. Jag vet att det beror på pirret i kroppen, ha ha. Efter att vi tagit den där första sansade uppvärmningsgaloppen uppför backen mot Fällesåsen, så blir det bara piggare och piggare, men hon sköter sig ändå i galopperna. När vi kommer runt till den branta backen efter Århult, så är hon väääldigt otålig. Jag släpper henne efter en bit, för jag tänker om hon bara får fri tygel så är hon nöjd… Men hon ökar och tar riktigt sats och – hoppsan vilket luftsprång det blir!! Eller ett par tre stycken i rad är det nog och det sista är ett sånt där högt ett, med ett extra hopp och bock uppe i luften också. I galoppen ovanför backen, så vill hon ideligen dra ner huvudet för att få in det mellan frambenen, så jag får ideligen dra upp huvudet med ena tygeln. Och hon sköter sig bra. 😉
Men det är inte förrän vi är nästan hemma som jag verkligen, verkligen sitter löst!! Det är när vi precis saktar av till skritt från en frisk trav och jag sträcker fram ena handen och klappar henne på halsen, som hon väldigt plötsligt är på tre olika ställen samtidigt. Eller nåt. Jag känner att jag hamnar nånstans nere längs sidan på henne, någon sekund, innan jag på nåt sätt kanar tillbaka i sadeln igen. Jag hinner se ett förskräckt rådjur i ögonvrån. Det hade befunnit sig exakt där som vi saktade av till skritt och flydde nu själv ifrån den farliga hästen som bar sig så okontrollerat åt…

IMAG1045

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.