Prövningar och mys

Jag är så lycklig för denna häst!  Vi har kommit sååå långt de senaste två, tre månaderna, när det gäller ömsesidigt förtroende. Att vi hade vissa problem tidigare med just detta, kan absolut ha påverkats av att hon hade magknip med jämna mellanrum pga den elaka stora blodmasken. För det är sedan den kom bort som vi gjort de allra största framstegen. 🙂
I går kväll var vi ute en lång härlig runda i kvällssolen. Nästan 2½ timme. Först var det ju gården närmast – de med de långhåriga kalvarna, som ju inte är några problem alls längre – men det innebär alltid lite grann miljöträning ändå att passera där. Himla bra. Det är torkställning med vilt flaxande lakan på nära håll, ett stort hopptorn, slängda barncyklar, bollar och ja, en massa olika saker varje gång. Aldrig samma och aldrig på samma ställe. Detta klarar hon galant. Sedan var vi ju förbi den andre grannens hästar i hagen. I början var det ju väldigt stressande, numera är det bara lite spännande och ”vill ju helst stanna och hälsa”.
Så gav vi oss in på en för henne ny slinga, på rundan. Broar har hon ju inga problem med egentligen, men det här nygjorda skinande vita staketet, ihop med brusande vatten och det var helt nytt, gjorde att det var lite läskigt att närma sig. Men efter en stund gick det så bra så.
2015-08-14-3259
När hon lite senare hetsade upp sig för att ha vita, stora inplastade rundbalar tätt vid sidorna när vi travade längs en smal väg, sa jag bara till henne att hon var barnslig och då blev det inte mer med det. Så kom vi då till det som var tänkt som det stora eldprovet. För oss båda.
Det ligger en gård där de har ett ensamt nordsvenskt sto som blir alldeles galen av lycka om en häst någon gång skulle råka passera. I de fall hon går någonstans fullt synlig när man närmar sig, så är det väl inte så farligt, men om hon går i skogshagen vet man inte alls var hon är. Om hon då hör ljudet från häst som passerar, så kommer hon rusande i full kareta uppifrån skogen ner mot stigen och den otroligt lågt sittande taggtråden (!) och man får väldigt lätt en känsla av att hon ska braka rätt igenom, rakt på en. De flesta hästar som man rider förbi i en sådan situation blir ganska skärrade och jag är alltid lite nervös där.
Så detta var ett modighetstest för mig och inte syntes det någon häst inte, när vi närmade oss… Lillstrumpa passerade intet ont anande hela skogspartiet och själv satt jag på helspänn och försökte låtsas avslappnad. Men det kom aldrig någon rusande torped uppifrån träden, så om det innebar att hon gick någon annanstans på bete eller om hon var för långt borta för att höra oss, vet jag inte. Eldprovet kvarstår. 😉
Sedan hade vi flera härliga galoppsträckor och långa branta backar där Lillstrumpa tog i och sprang glatt så fort hon bara orkade, vilket naturligtvis resulterade i att efter tre fjärdedelar av de brantaste backarna tog hon bara helt slut. Motorn bara tvärdog liksom. Säkert mjölksyra. Men när hon fick stå still några sekunder så gick det bra att gå och efter ytterligare en liten stund, så var hon piggelin igen. 😉
När vi så småningom var på hemväg igen, tog vi en mysig paus på den där grässtigen ner mot stenbron och jag var bara uppfylld av kärlek. 🙂

2015-08-14-3253
2015-08-14-3254
2015-08-14-3247
2015-08-14-3256

Det här inlägget postades i Blogg, Djur, foto och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.