Pink is the new black

Under åren så har man ju vant sig vid att se alla dessa inplastade rundbalar överallt på åkrarna, som jättestora vita snöbollar. Även om det visst var mycket myyysigare förr med höhässjor och hölass.
Men nu jäklar! I år ska de vara rosa! Har ni också märkt detta?
Jag vet inte, jag kan visserligen tänka mig att det blir en aning enklare att hitta sina rundbalar, om man ställt dem utomhus vid sitt stall och det har snöat hela natten. Men för övrigt måste jag säga att det ser ganska äckligt och helt fel ut! Som att ha senapsfärgade frottesockar till en ljus linnekostym…
Idag känns det alldeles för varmt och klibbigt att rida, trots att jag väntar till sju. Men en promenad kan vi ju alltid ta, så att matte får komma ut och röra på sig!
Roy går tätt bakom Cola i hagen och äter. På så sätt kan hon vifta flugor med sin svans åt honom. Hennes flugtäcke sitter bra fortfarande. Det har visserligen dragit sig något lite bakåt, så att kardborreknäppningen över bringan har släppt, men remmarna håller ju ihop det så det är ingen fara. Och tack vare den elastiska biten, så stramar det ändå inte när hon äter. Toppen!
Vi går en promenad, som sagt. När vi kommer bortåt Fritzons till, så dånar det av traktorer och dylikt nere från åkrarna och det har vuxit upp stora plastinbakade bollar där. Cola stirrar upprört på rörelsen där nere.
”Ska vi gå dit och titta?” frågar jag henne.
Hon ser oförmögen ut till att fatta ett sådant beslut, så jag gör det åt henne. Ju närmare vi kommer desto spändare blir hon och ju snabbare går benen. När vi är mitt emellan åkrarna ser jag att på ena sidan går en mycket större maskin – jag kan inte vad sådana kallas – men den är lång… Där ligger det slagna höet på marken. På den andra sidan går en vanlig traktor med spett framtill. I ena änden står en traktorkärra och några balar står på den och många andra är på marken. Arbete pågår.
Cola taktar, fnyser, fnorkar och blåser högt, huvudet är rest och hon förfasar sig!
Vi går emellertid hela vägen förbi hagarna, en bit neråt vägen och sedan vänder vi och går tillbaka. Tillbakavägen är minst lika upprörande och vid ett tillfälle måste hon snurra halvt runt, stanna och svälja. I det att hon stirrar ihärdigt.
Men jag säger att hon är en modig och duktig häst och vi kommer förbi. Väl borta från detta och inne på skogsvägen som leder till stallet, kan hon äntligen slappna av igen. Efter en stund kan hon t.o.m. tänka sig att snappa efter lite gräs! 😉
När vi har promenerat en dryg halvtimme i rask takt, sä dryper matte av svett och vi är tillbaka vid min bil. Där har jag en hink med lite mineraler och sånt. Lillstrumpa låter sig väl smaka och när Roy ropar på henne nere från hagen, så gör Lillstrumpa något så ovanligt för henne numera, som att faktiskt göra ett halvhjärtat försök att svara! Det blir liksom en halv gnäggning, där hon sväljer sista halvan. Sedan äter hon vidare.
Det här inlägget postades i Blogg, Djur och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.