Vaffö då då?

Sitter här och funderar… Om jag sitter ner och jobbar i alla gångarter när vi rider ut, på plan mark och rakt spår, så ligger mina skänkar precis där de ska och fötterna är stilla och stigbyglarna på plats. Precis som det ska vara. Och Lillstrumpa går så fint sååå och svarar fint på både minskning och ökning av tempot och sidvärtes rörelser.
Men så kommer vi in i paddocken. Där är det egentligen lite för mjukt för att vara perfekt underlag, men kortare stunder går det ju bra att jobba på där, så vi kan träna lite på att gå på böjt spår också – men plötsligt upptäcler jag att det gamla syndromet är tillbaka: med flaxande stigbyglar och dippade tår!!?? Och med stor sannolikhet uppdragna knän också, annars skulle det väl inte bli så? Men VARFÖR??
Detta mysterium  måste jag ta itu med nästa gång jag rider i paddocken. För det är absolut inte hennes fel.
Sedan får man ju skämmas också, för sin brunstiga märr. Vi står i stallgången och Roy står bakom och han sträcker fram mulen en aning som om han tänker nosa på Colas ädla bakdel. Då slår Cola plötsligt bakut, tre gånger i rad, med bägge bakhovar högt upp i luften! Stolla!!
Det här inlägget postades i Blogg, Djur och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.