Världsomvändaren

En gång när jag körde postbil, så möttes jag av en gråtande kvinna när jag ringde på dörren för att få en underskrift på ett rekommenderat brev.
Jag tyckte inte att jag bara kunde lämna henne i det tillståndet, utan vi pratade en liten stund och jag sa att om hon ville prata kunde jag komma förbi igen efter jobbet? Hon tyckte naturligtvis att hon var till besvär, men hon blev väldigt glad för hon hade ingen alls att prata med. Så jag åkte dit några timmar senare.
Hon hade slutat gråta vid det laget och bjöd på kaffe och kex. Jag hade med mig frallor. Först blev det väl lite allmänt kringprat presentation av oss själva men sedan berättade hon om sitt liv.

Hon hade varit gift och hade en vuxen son och för cirka fem år sedan så hade hon och hennes man skilt sig. Jag fick ingen direkt uppfattning om ifall skilsmässan hade varit en utlösande faktor till hennes tillstånd nu eller om det kanske var tvärtom. Men hur som helst så hade hon hamnat i en djup depression och blivit sjukskriven från sitt arbete som löneassistent. Efter ett självmordsförsök togs hon in på psyket en tid och fick sedan komma hem, med en massa olika mediciner. Hon skulle hålla kontakt med psykvården.
Detta gjorde hon dock inte eftersom hennes ångest gjorde henne handlingsförlamad. Några gånger tog hon för många tabletter. Inte för att ta livet av sig, utan för att de skulle döva hennes ångest bättre. De gjorde att hon inte kunde tänka klart och hon hade vandrat omkring i nattlinnet ute på byn ett par gånger och blivit hämtad av polisen efter att grannar ringt. Hon fick aldrig någon plats på psyket igen trots att hon bad om att få komma in någonstans. En annan gång hade hon tydligen hotat en granne, men det mindes hon inte själv. Polis tillkallades även den gången och hon fick stanna på häktet över natten och skickades sedan hem igen. Hon hade även blivit dömd att betala skadestånd till denne granne och detta, plus ett tidigare skadestånd (som jag inte riktigt hann med att förstå när och var och hur) gjorde att hon levde på existensminimum. Sitt arbete hade hon ju mist för längesedan.
Hennes son hade blivit pappa för nästan ett år sedan och hon hade aldrig fått träffa sitt barnbarn. Detta var hon självklart väldigt ledsen över, även om hon sa att hon förstod. Sonen hade sagt att bara hon kunde se till att bli bättre, så skulle de komma och hälsa på. Men just nu var han rädd att hon antingen skulle få ett utbrott när de var där, eller kanske bli våldsam när de skulle åka.
Även om hon förstod, så var hon ju så ledsen över detta. Hon hittade ingen väg ut ur detta helvete som hennes liv hade blivit och dessutom kände hon sig så ensam.

Anledningen till att hon varit i tårar just denna dag när jag kommit, var att hon precis blivit hemkörd av två poliser efter att ha spenderat natten i häktet igen. Nu hade hon ytterligare ett skadestånd att vänta för ”våld mot tjänsteman”. Hon berättade att hon natten till igår tänkt ta livet av sig och svalt en massa tabletter, men ångrat sig i sista sekunden och ringt 112. Då hade de kommit med en polisbil och två poliser stolpade in och började släpa med sig henne ut i trappan och ut i bilen. Hon gjorde motstånd och skrek att hon ville klä på sig först, eftersom hon var klädd i ett nedspytt nattlinne, men nekades detta. Hon sa att hon visserligen var väldigt omtöcknad, men någonstans längst inne kände hon sig ändå väldigt kränkt när två starka poliser kopplade grepp på henne och släpade ut henne i bara nattlinnet till polisbilen, trots protester! Hon hade ju inte gjort något brottsligt, utan bara ringt efter hjälp. Så då hade hon spottat en av poliserna rakt i ansiktet.

Det var liksom ingen ände på allt elände men när hon väl fått berättat, så satt vi en stund och pratade om andra saker. Vi bestämde att vi kunde ses någon gång och ta en promenad och fika tillsammans. För jag var ju också ensam och utan förpliktelser och utan någon att gå promenader med.
Så vi träffades ett par gånger hemma hos henne, var ute och gick däromkring en gång, och en gång kom hon hem till mig på promenad och fika.
När vi satt här hemma hos mig så började hon prata om sina världsplaner. Hon sa att nu när hon var arbetslös så hade hon tänkt ganska mycket och kommit fram till att de som styr och ställer i världen hade alldeles fel för sig i mångt och mycket. Hon höll nu på att skriva en bok för hon hade lösningar på det mesta när det gällde världsekonomi och infrastruktur och hur kommuner och samhällen skulle fungera. Dessutom skulle ingen behöva arbeta utan alla skulle få en människolön. Hon hade massor nedskrivet hemma som hon kunde ta med nästa gång om jag ville? Hon tyckte att vi två, som tyckte och tänkte så lika, borde gå samman och kanske bilda som ett slags parti för att nå ut till världen. Hon gick inte att stoppa när hon väl satt igång att prata om sitt projekt och det riktigt glödde ur ögonen på henne och det började faktiskt kännas riktigt otrevligt.

Nästa gång hon ringde hade jag undanflykter. Jag kunde inte träffa henne då. Nästa gång var jag ”sjuk”. Tredje och fjärde gången svarade jag inte utan satt och skämdes i ett hörn i rummet.
Hon mådde ju absolut jättedåligt, men jag insåg att det var ingen vanlig deppighet som hon kunde komma ur med hjälp av lite vänskap och vanligt prat. Här pratar vi om en människa som absolut inte skulle bo ensam hemma. Varför i himmelens namn skulle alla ”vårdhem” stängas för? Det fungerar ju inte med den s.k. fria öppenvården för alla! Det finns mängder med människor där ute – och deras anhöriga – som kan vittna om detta. Om denna misär och hopplöshet de lever i på grund av att de inte får någon annan vård än ett nytt recept på lugnande medicin när det gamla tar slut. Och att en så dålig människa själv skulle ta kontakt med en terapeut för samtal – vad de nu skulle göra för nytta!? – är ju en helt befängd tanke!

Det här inlägget postades i Blandat och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Världsomvändaren

  1. Baronessan skriver:

    Jag tänkte när jag läst en bit att det var så fint gjort av dig och framför allt modigt! Jag är ju misstänksam mot allt och alla sedan födseln så jag passar mig noga. Och missar naturligtvis massor också. Trist ändå att det ska behöva vara så där. Människor som mår uselt och inte kan göra något åt situationen och alla runtomkring som tror illa om människor utan att veta bakgrunden. Man får hoppas att hon fått hjälp men det är väl inte troligt. God fortsättning till dig du medkännande människa! Kram

  2. Shirouz skriver:

    Jag begriper inte det heller, varför vårdhem och sådant skulle stängas, ibland behövs mer än tabletter och precis som du skriver, är folk så dåliga så finns det inte en chans att de orkar ta tag i det genom att ringa för att få en tid hos en terapeut. Jag hoppas också att hon mår bättre idag och att hon fått den hjälp hon behöver, samtidigt tycker jag att det var fint av dig att sträcka ut en hand och försöka, det är inte många som skulle ha gjort det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.