Blandat,  Blogg,  Djur,  foto

Gräs och kontakt

Det var deprimerande grått på både himlen och i luften idag och så blåste det så in i attan när jag gick för att hämta hästen långtbortihagen för att gå den där kilometern upp till stallet. Crut kom springande när jag visslade och jag försökte verkligen stå kvar med utbredda armar, men tog fegt ett steg åt sidan ändå strax innan han tvärnitade. Han nafsade glatt i allt som tillhörde mig och försökte sedan stoppa in grimman i munnen. Sedan dansade han fram på tvären en stund längs vägen innan han ”coolade” ner sig.
Gården låg öde och tyst, inte en bil och inte en människa i sikte. Med detta vädret så kändes det nästan lite ödesdigert och en ridtur verkade inte alls lockande av någon anledning. Men precis när jag fått på sadeln och leder ut honom på stallplanen kommer solen fram! 🙂

Vi knallar iväg lite på måfå till att börja med; jag har inte riktigt fått bestämt mig för vilken runda vi ska ta idag. Jag diskuterar detta högt med Crut, men han tycker att det kvittar. Han kan tänka sig att gå och äta bland hallonsnåren istället.
Jag kan inte låta bli att skratta åt hans sätt att verkligen kunna tajma in tillfällena för att sno åt sig en munsbit. Flera gånger handlar det om faktiska finter från hans sida. Han ska exempelvis ”klia sig” på benet. Jodå. Han drar ett tag med nosen längs benet, men sedan dyker han blixtsnabbt ner på en grästuva. Eller som när han sneglar på en vattenpöl. Han älskar att dricka ur vattenpölar eller diken när man är ute och det brukar han få. Jag resonerar som så, att dricka, klia sig, bajsa och kissa – det är sånt som han får göra under en ridtur. Men även om jag rider honom i grimma och han alltså inte har något bett i munnen som är i vägen, så tycker jag det är väldigt onödigt att konstant stoppa munnen full med blad, gräs och långa grenar. Då kan man hellre ta en liten paus halvvägs då han får äta.
Alltså: han sneglar på ett dike och jag ger tillstånd. Han sträcker sakta och försiktigt ner mulen mot vattenpölen, men…? Jag hör inget sörplande? Jag kikar ner. Jodå, det växer lite grönt alldeles vid kanten av vattnet och det är detta han försiktigt står och tuggar på istället för att dricka! I smyg, liksom… 🙂
Sedan har vi de där andra tillfällena när vi passerar under en gren så att jag måste böja mig framåt väldigt mycket för att komma under. Precis då, när jag är mitt under grenen, framåtböjd, kör han ner huvudet med ett ryck och börjar käka! Hur lätt är det, att liggande framstupa dra upp hans huvud och skänkla på framåt?
Men när vi efter att ha stått och studerat en raserad stockbro och strömmande vatten en stund, vänder om och galopperar tillbaks, går det minsann undan! 🙂

Det blir till slut en synnerligen trevlig tur i trollskogar med harar och oknytt och när vi väl kommer tillbaks till stallet är Pompe med ryttarinna på utgång och de får hälsa. Först nosar de bägge två på varandra, men när Pompe tycker att det är färdighälsat, så fortsätter Crut att nosa i det oändliga. Han är ju lite svältfödd på kontakt nu när han fått gå för sig själv ett tag så han måste väl riktigt insupa doften nu då. Till slut tycker han att han vill ta små kärleksbett på Pompes hals också, så då bestämmer jag att det räcker. (Pompe gör ingenting, han står bara och ser ut som om han inte var där. :-))

Belåten med det hela men lite småsugen på allt möjligt, åker jag hem och sätter igång med att baka en sockerkaka samtidigt som jag gratinerar blomkål, kokar potatis och steker skinkbitar. Det blir aaaningens rörigt, men vadå? Jag glömmer förstås att ha i smöret i sockerkakssmeten, så den rör jag liksom i efteråt, när smeten redan är i formen… Det blir väl inte sådär himla bra, men jag behöver ju inte bjuda på den, jag kan äta den själv. För smakar bra gör den ändå!

Så ringer jag mamma. Samma mamma som hamnade på sjukhuset för några veckor sedan med ett blodtryck på 270 och därför hamnat sist i kön till starroperationen. Som får åka till Östra sjukhuset varje vecka för nya prover tills trycket har stabiliserat sig. Som förra veckan klippte oxelhäcken med sin häcksax och klagar på att hon inte orkar lika mycket som förr.
Samma mamma berättade att hon precis kommit hem från sjukhuset efter att ha opererat ARMEN! ?
Jo, nu var det ett födelsemärke som de absolut tyckte skulle tas bort och hon har fått jag tror det var 12 stygn (?) Många var det i alla fall och de ska sitta i 14 dagar. Sedan ska hon ha nåt slags förband i ett par månader efter det, så inte såret går upp.
Så hon berättade att hon fick tagit sig ut igår och klippt gräset och lite grenar, för det begrep hon ju att hon inte skulle kunna göra nu på några dagar.
Nää just det…

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.