Tittut – borta!!!

Eftersom Crut är hingst och det finns tre ston i stallet, så har det tyvärr inneburit att han fått gå i en hage för sig själv en tid nu, en bit från stallet. Dvs han går alltid för sig själv, men han brukar ha de andra i närheten så han ser dem.
Han ska snart få sällskap igen, för nu börjar han visa tydliga tecken på hemlängtan. För att inte han skulle tro att hans flock alldeles hade gått upp i rök, så bestämde jag mig för att rida förbi grannstället, där gamle polaren Pompe hade fått tjänst som sällskapshäst åt deras halvblodsvalack. Vad hade jag väntat mig? Ett stillsamt gnäggande, typ ”Hallå kompisar, är det hääär ni är!?”
Nej, istället bjöd han på hopkrullad nacke, reste sig på bakbenen och vrååålade med den hesa basrösten han kan ha ibland. Sådär tre fyra gånger. Vilket antagligen betydde: ”Jag har återvänt från vildmarken! Jag är här nu! Er beskyddare och herre! Samla genast ihop flocken så jag kan räkna er!”
Kan tyckas något överdrivet, men det var helt klart så han kände.

Nåväl, vi hade ett riktigt bra ridväder i två timmar, dvs det regnade inte, blåste inte och då och då tittade solen fram. När vi kommit tillbaks så inträffade det som händer ibland: (Ja alltså det händer inte bara efter ridturer utan det kan vara vilken ute-aktivitet som helst: Gräsklippning, bad i sjön eller skogspromenad etc.) Det som händer är en liten väderförändring, som sker ungefär samtidigt som man kommer innanför dörren, så när man tittar ut igen, bara en halv minut senare, så är ljuset annorlunda.
Det kan vara mörkare, det kan ha börjat regna eller det har blåst upp. Eller alltihop på en gång. Och då känns det som om jag har kommit in i en annan dimension på något vis. Det känns alldeles overkligt att jag skulle ha suttit och njutit i solen på hästryggen alldeles för bara några minuter sedan, eller legat i solstolen på verandan med en bok och en glass, vilket det nu är. Det kan räcka med att solen har gått i moln för att det ska verka som om det var igår jag var ute! Det känns jätteskumt.

Förmodligen är det bara jag som är störd på något sätt, men det vore roligt att höra om någon annan vet vad jag menar. Jag minns faktiskt den där känslan redan från när jag var barn: Jag är ute och leker en härlig sommardag. Har en filt på gräsmattan, lite leksaker och kanske en balja med vatten. Så ropar mamma att middagen är färdig och jag går in. Jag skyndar mig att äta för att kunna gå ut och fortsätta leken, men när jag är klar så ligger hela dalen i skugga för solen har precis gått bakom berget. Precis allt ser annorlunda ut och känslan är helt borta och det verkar som om det var igår jag var ute på filten och jag har absolut ingen lust att gå ut och fortsätta med något.

Det är nästan lite kusligt att så mycket kan ändra sig på bara några minuter. Mest tror jag det är ljuset som har ändrats. När man är mitt ute i det, så märker man det inte lika tydligt, om alls. Det är när man går in en stund som det händer.

Fånga dagen! Innan den försvinner!

Det här inlägget postades i Blandat, Blogg, Djur, Humor och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tittut – borta!!!

  1. Anna Ekblom skriver:

    Carpe Diem? Nej fånga stunden: För det växlar snabbt. Igår fick jag ett akut förfrågan om att rasta grannens två hundar. Det hade väll kört ihop sig på något vis så dom behövd hjälp med rastning. Bara en kort kiss runda. Inga problem och nyckeln låg på avtalad plats. Dags för rastning och solen skiner. Den stora hunden känner jag så han blir jätteglad. Den lilla ”Bjäffs-Bjäfffs- hunden” känner jag inte och den skulle tråcklas in i nån jävla sele vilket tog typ 5 minuter för den streta emot. Väl färdig och hundarna i styranordningarna så traskar vi iväg längs vägen i solskenet. Den lilla hunden verkar inte fatta nån ting. Slänger sig ut mot alla mötande bilar, ja vi måste gå på trafikerad väg en liten bit. Får slita som en galning för att den inte ska hamna under någon förbipasernde bil varpå den andra hunden blir helt virrig i hela Kolan (ja han heter faktiskt så, Kolan). Sen tar vi av på mindre väg, lugt och fint. Pust! Å då händer det. Från ingenstans! Utan förvarning! Cesam öppna dig! Skyfall och åska. Rackarns va jag springer genom skogen och hem. Väl hemma efter 10 minuter, in med hundarna, torka av dom, låser och ska gå hem. Då lyser solen från en klarblå himmel igen! Nån där uppe måste ogilla mig!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.