Blandat,  Blogg,  Djur

Döden i trädgården

Jodå. I en viss ålder blir man tydligen mer gråtmild än vanligt. (Går det verkligen??) Men ibland blir jag nästan rädd för mig själv.
Jag gick en runda i trädgården. Tänkte först att om jag går fort, så hinner jag inte se ogräset utan kan ägna mig enbart åt att njuta. Men det gick ju inte. Således: Jag gick en runda i trädgården med näsan tjugo centimeter ovanför marken. Det gick långsamt. En liten snigel kom i min väg. En sån där vanlig trädgårdssnäcka – jag har ganska gott om dem här. ”Honom trampar vi ihjäl,” tänkte jag med reptilhjärnan och satte reflexmässigt foten på honom och hörde hur det krasade under skosulan…
DÅ! Då plötsligt ser jag det för mig: Lille Snigel är ute på sin första ensamma promenad. Glad, och nyfiken undersöker han allt som kommer i hans väg. Hans mamma har tvättat honom bakom antennerna, kollat att han har rätt sorts glidvalla under magen och påmint honom om vilka växter som är godast. Hon vinkar adjö och där glider han stolt iväg mellan grästuvorna – KRASCH!

Vilket jävla slut! Både fruktansvärt snopet och… ja fruktansvärt! Jag såg detta så tydligt i mitt huvud att jag blev alldeles tårögd och fick en stor klump i halsen. Mördare! väste jag åt mig själv. Jag kunde plötsligt höra Björnes röst också, väldigt förebrående: HAR DU DÖDAT SNIGEL!??
Skakad gick jag in från trädgården. Nu behöver jag en stor kopp kaffe.

7 kommentarer

  • antonia

    Vilken drama. Mordet i trädgården. Jag hörde snigelns skrik för ett tag sen och det var hjärtskärande.
    Jag tänker däremot aldrig så när jag slår ihjäl en spindel. Får inte heller ångest efteråt. Jag skulle nog få ångest om jag INTE slog ihjäl den. Men jag gör det bara inom lägenhetens fyra väggar. Det är kanske förmildrande.
    Jag gillar din underbara bildbeskrivning. 🙂

  • Laila Norman

    Baronessan: Nja, jag fick hälla lite starkt i kaffet också.
    Antonia: Tack! Spindlar VÅGAR jag inte slå ihjäl! Men jag vågar inte ha dem kvar i huset helller, när jag väl sett att de finns där! Så den enda utvägen för mig är att dammsuga upp dem – och jag ryser när jag gör det… Sedan får dammsugaren stå på en lååååång stund efteråt, för då inbillar jag mig att spindeln dör där inne i påsen. Och säg inget annat, för jag gillar att tro på min inbillning…

  • Laila Norman

    Hm, ja, men vem vill ta hand om den sörjan som blir i hinken, när en dammsugarpåse med innehåll har legat där och lösts upp? Inte jag! 🙂

  • Snigel

    Jag brukar slå ihjäl spindlar ibland – om lämpligt redskap finns inom räckhåll, för jag är livrädd dem – men inbillar mig alltid att det ska komma 500 000 släktingar till begravningen…

    Om jag är på ”rätt” (eller ”fel”, beroende på hur man ser det) humör, så kan jag också bli jättegråtmild över de mest fåniga saker. Snigelar? Njaeh, det har jag inte provat på, men det var en väldigt målande beskrivning du gav. Tänk, stackar Lillsnigeln som pussat mamma adjö… 😉

Lämna ett svar till Christina Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.